Är det fredag igen? Till och med fredagkväll? Till och med fredagsnatt? 

Veckorna avlöser varandra i ett tempo utan dess like. I någon värld kanske det är ett gott betyg åt ett liv, om veckorna ses bara som transportsträckor mellan veckoslut. Men i min värld är det sorgligt. Jag tycker ju om vardagarna också, de är ju det liv jag egentligen valt. 

Livet går snabbt. Snabbare hela tiden, tycks det som. Förr tänkte jag att ett långt liv ändå är långt, numera tänker jag att ett långt liv ändå är kort. 

Det finns ingen existentiell ångest i det, men nog ett sakligt konstaterande. Och en påminnelse om att idag är det vi har. Alla dagar. Och om att dagarna går snabbt också om de i mitt fall skulle få bli många. 

Man vet aldrig med liv.