Det här är inte mitt livs roligaste och mest händelserika sommar. Men kanske mitt livs mest vilsamma och rogivande. Och efter en på många sätt svår höst och en på vissa sätt tung vår är det kanske en på alla sätt avkopplande sommar som behövdes. 

Det känns som om vi kommer i kapp nu. 

Det mest ointressanta som finns är när människor berättar hur upptagna de är, brukar min vän Peppe säga. Med risk för att det är lika ointressant att höra om hur oupptagna människor är så säger jag det ändå; jag gör nästan ingenting och känner att det är det bästa jag kan göra av den tid som är nu. 

Fyra sommarveckor har gått. Och jag minns bara nästan hur tung våren var och hur svår hösten kändes. Jag minns annat nu. Hur det känns att vakna till en ny dag och inte veta vad den för med sig. Hur det känns att i slutet av dagen konstatera att det mest produktiva (ofta det enda produktiva) jag gjort var att läsa lite eller mycket. Hur det känns att hinna spela Uno med Ingrid många många många gånger och bara vara helt närvarande för att inget (som jag inbillar mig att är) viktigare kräver min tid och min uppmärksamhet. Hur det känns att kunna krama Arvid tusen gånger en enda dag och notera de små stora saker han hela tiden gör, notera hans hela värld. Hur det känns att hinna och kunna. 

Hur allt det där känns? 

Bra.

Magiskt bra.