När jag var femton år skulle jag hellre ha kissat på mig i skolans matsal än kallat mig själv feminist. Och alla som varit femton och ängsliga och bekräftelsetörstande vet exakt hur ogärna man kissar på sig i skolans matsal. Men hellre det än feminist. Faktiskt.

När jag var tjugo grundandes Feministiskt initiativ och jag såg det som ett enda stort skämt. Några enskilda uttalanden av några enskilda personer fick mig att avfärda hela grejen, så där som jag avskyr när vi människor gör. I min värld fanns det absolut inget behov av och inget utrymme för ett politiskt parti som Fi.

Feminismen kändes extrem. För att inte använda det ord jag egentligen vill använda; extremistisk. Svår. På något skumt sätt också elitistisk. Den var absolut inte för mig. Eller för speciellt många andra i min värld just då.

Men något har hänt. Det må gå långsamt, men något händer. Många av mina elever kallar sig feminister och pratar gärna för och om jämställdhet i klassrummet. De är så annorlunda än jag var när jag var i deras ålder och faktum är att de till och med är ganska annorlunda än mina elever var när jag började jobba som lärare för sex år sedan. Så något har hänt.

Jag vet inte om det är jag eller feminismen som förändrats. Mina elever eller feminismen. Världen eller feminismen. Men idag är det många som kallar sig feminister redan när de är sexton. Och inte för att de måste välja mellan det och en offentlig kissolycka utan för att de ÄR och vill vara feminister.

Spoiler alert.

Idag läste Ingrid ut Roald Dahls Matilda. Jag minns att jag älskade den när jag var liten och vi har läst den för henne på kvällarna. Ibland har hon läst själv och nu ikväll var slutet så olidligt spännande att hon läste ut boken själv. Kunde inte sluta. Och jag, som egentligen hade tänkt släcka lampan redan för länge sedan, lät henne hållas. Jag har så svårt att sätta ner foten när ursäkten är så arma bra som den är när en liten människa lär sig älska böcker.

Jag försöker prata om de böcker Ingrid läser. Jag vet ju att det är viktigt. Nu var ju klockan femtio minuter efter att lampan borde ha varit släckt, så vi fick ta en riktigt snabb variant.

– Nå, vad hände nu då på slutet? frågade jag.

Ingrids redan från början ganska stora ögon blir enorma. En gnista tänds i hennes blick.

– Nå, det gick ju faktiskt ganska bra, börjar hon med en lite triumferade röst. Låter lite som en herreman på drygt sextio.

– Fröken Honung berättade för Matilda om hur det var när hon var liten. Och det var ju inte bra. Hennes föräldrar var snälla mot henne, men de dog. Hon fick bo hos hennes moster och hon var dum. Hon slog fröken Honung och…

En ny gnista tänds till.

– Nu vill du säkert veta vad mostern hette?

Egentligen inte. Jag förstår inte riktigt vart vi är på väg med det här samtalet. Och klockan är fortfarande alldeles för mycket för tänd lampa och litterära samtal. Men jag nickar. För jag vet att gnista är bra.

– Hon hette (här håller Ingrid en dramatisk konstpaus) fröken Domderasson.

Och då fattar jag. Förstås. För jag har ju varit med under rätt många kapitel. Nu vet triumfen i Ingrids lilla röst inga gränser. Hon får upplysa mig om upplösningen! Det är ju det allra bästa!

Sedan pratar vi lite om vad som hände med Matilda och hennes familj, vad vi tyckte om boken och vad vi kom att tänka på när vi läste den. Världen är stor för den som kan läsa. Världen är tillgänglig för den som vill.

Sedan bäddar jag ner henne i mörkret och pussar hennes lilla panna. En timme för sent. Men jag ångrar ingenting och ska försöka komma ihåg det också imorgon när hon kanske inte studsar upp ur sängen. För bakom den där lilla pannan bor berättelser. Där växer ett ordförråd. Där odlas en läsförmåga som kommer att bära långt om den frodas som nu.

En sömndrucken skärtorsdagsmorgon väger löjligt lätt i jämförelse.