Idag känner jag, helt irrationellt, att allt är lite sämre än det var igår. Som om något faktiskt skulle ha förändrats i och med valet. Gårdagen blev ju egentligen bara ett bevis på ett läge som vi redan hade, men ett läge som vi kanske inte ville se och slapp känna till. Ändå känner jag att allt är lite sämre nu. Ibland är det skönast att inte veta.

Jag är på något sätt besviken på så många. Det handlar inte bara om den femtedel som röstade sannfinländskt, även om det ska sägas att besvikelsen nog är störst där. Jag är besviken på alla som har mycket och inte vill ge för att de som har lite ska kunna få. Och jag har försökt se mig själv i spegeln. Vad är jag beredd att göra? Är det bara de som toppar inkomstlistor som ska öppna börsen? Eller har också jag det så bra att jag borde ge mera?

Jo, antagligen. Stryk antagligen, förresten. Det är klart att jag borde ge mera.

Det kostar att leva i ett land där alla ska ha rimliga möjligheter. Men jag tror att det är en kostnad som alla gånger är värd sitt pris. Alternativet känns för hårt, kall, mörkt och skrämmande. Att i första hand gynna de starka känns farligt. De klarar ju sig alltid ändå. De behöver inget samhälle som slåss för dem. De slåss själva.

Samtidigt vet jag förstås att det inte är så enkelt och mitt förtroende är faktiskt allra minst för dem som tycker att det är just enkelt. Jag vet att vi har en ekonomi som behöver hjälp och att vi behöver de starka för att kunna hjälpa ekonomin. Om alla starka väljer att lämna skeppet för att det är för jobbigt att vara stark i Finland har vi stora problem. Jag bara önskar, må vara idealistiskt och naivt, att de starka skulle se sin egen styrka och sedan använda den för att hjälpa dem som det behöver. Att vi starka skulle se vår styrka och hjälpa dem som det behöver. Pippi och Bamse vet att den som är väldigt stark också måste vara väldigt snäll. Varför vet vi andra det så sällan?

Frågan är väl i grund och botten hur vi ser på den styrka vi själva har. Är vi starka för att vi förtjänat det och har vi därför alltså rätt att behålla våra rikedomar för oss själva? Eller är vi starka för att vi redan från början fått mera än många andra och har vi därför också en skyldighet att dela med oss till alla dem som fick mindre? Lika mycket avslöjar det väl hur vi ser på de andras svaghet. Om min styrka är självförvållad så är deras svaghet det rimligtvis också. Och just där känns det mycket farligt att vara.

En hurdan värld vill jag ha? Vad är jag beredd att göra?