Jag tänker nästan varje dag att jag inte förtjänar er. Alla ni som läser. Alla ni som kommenterar. Alla ni som gillar. Vet att jag uppskattar varje par ögon som läst. Vet att mitt hjärta tar ett skutt när jag ser spår av er. Vet att ni ändå är den främsta motivationen till att en del av de tankar som snurrar i mitt huvud når ett tangentbord som når en skärm. Det är ni.

Jag älskar att ni gillar det jag skriver, jag är inte en större människa än att mina texter känns mera betydelsefulla om någon annan än jag själv också tycker om dem. Och jag älskar framförallt att ni gillar så olika saker. Jag älskar att en del av er spritter till varje gång jag skriver om kyrka och tro. Att andra håller med när jag skriver om jämställdhet. Att några berörs av tankar kring föräldraskap. Att någon söker och ibland hittar litteraturtips. Att någon tycker att jag aldrig skriver tillräckligt ofta om Håret. Att olika texter talar till olika hjärtan och att så många så olika hjärtan nås av någon av mina texter.

Jag älskar att ni är så olika. Att ingen som läser min blogg kan tycka att allt jag skriver är bra. Att du kanske tycker ett inlägg är vettigt och att nästa är åt skogen. Att det inlägg som är viktigt för dig provocerar någon annan oerhört mycket. Att det får vara så. Att det ska vara så.

Jag är otroligt tacksam över att det finns så många olika människor i mitt liv och i min värld. Både i den riktiga och i den här andra som också är ganska riktig. Ni gör mig bättre genom att ni är ni. Genom att ni tvingar mig att se större och tänka längre. Ni lär mig hur komplexa vi människor är. Ni lär mig hur komplex jag själv är.

Det är ni. Vet det.