Först dikeskörning, sedan krock. Så löd rubriken till en notis i Österbottens tidning någon dag före jul 2004. Den notisen handlade om oss, om mig och mina systrar. På väg till yngsta systerns julfest körde vi först i diket och sedan krockade vi med en långtradare. Det var glashalt på vägen. En halv bil totalförstördes. Ingen av oss fick en skråma men den där decemberdagen för tio år sedan blev jag dödlig. Den dödlighet som jag anat sedan familjesorgen några år tidigare blev ett absolut faktum den där julen när jag var tjugoett år ung.

En tidningsnotis som avslutningsvis konstaterar att ingen kom till skada är aldrig en dramatisk notis. Jag insåg den där dagen att händelserna bakom en till synes helt odramatisk tidningsnotis kan skaka om en person och en familj på djupet. Länge var jag rädd varje gång jag skulle åka bil i mörker. Länge, länge var jag rädd varje gång jag skulle åka bil i vinterföre. Länge, länge, länge var jag rädd varje gång jag skulle åka bil i halka. Ännu idag undviker jag helst det sistnämnda, men jag är inte längre rädd.

Däremot har jag fortfarande en känsla av att vad som helst faktiskt kan hända när som helst. Jag är på något konstigt sätt hela tiden beredd på det värsta och varje gång det gått ännu ett år utan att det värsta hänt blir jag lite förvånad. Väldigt, väldigt tacksam och lite förvånad.

Jag tycker själv att det är lite fånigt. Jag kan känna att jag borde skärpa mig. Det har ju faktiskt gått tio år och ingen kom ju till skada. Kom över det där nu! Liksom. Men jag kan inte. Den där korta stunden då jag trodde att jag skulle dö kom att förändra min syn på livet. Jag tar inte för givet som jag gjorde förr. Jag räknar inte kallt med. Jag tänker att det ju är en ofantlig nåd att få ett år till, en månad till, en dag till. Vi är inte herrar över liv och död. Livet ligger inte i våra egna händer. Så det fanns egentligen aldrig något att ta för givet och räkna kallt med. Allt var nåd redan från början.

Tack. För ett liv som varit så rikt att det kändes helt redan efter tjugoett år. För att det livet sedan fick tio bonusår och för att det nu bara fortsätter. Tack. Tack. Tack.

Ett av våra barn råkar ut för en bajsrelaterad olycka. Resultatet är inte vackert, så där som resultatet ju aldrig är när vi pratar om bajsolyckor. Vi är på besök hos människor som vi tyvärr inte ännu känner tillräckligt väl för att kunna kalla dem vänner. Ni hör ju själva. Stämningen kunde lätt bli lite obekväm.

Men det blir inte obekvämt. För pappan i familjen agerar. Han tar av sig sina strumpor, kavlar upp sina byxben och visar Fredrik, mig och barnet vägen till badrummet. Han sätter på duschen och kollar varsamt att vattnet har rätt temperatur. Han blir inte besvärad av att vara med när det inte vackra resultatet visar sig i sin fulla icke-prakt i hans badrum. Han tvättar bara försiktigt det lilla barnets händer och talar med mild röst.

Men det blir inte obekvämt. För mamman i familjen agerar. Hon har en lite ledsen ettåring på armen men letar tappert fram strumpbyxor och body åt vårt barn. Strumpbyxor och body som hon säger att vi får behålla. Strumpbyxor och body som vårt rentvättade barn sedan jublar i och över.

Jag imponeras av dem. Att de finner sig så snabbt. Att de gör så rätt. Att de tar hand om vårt barn på ett så rörande sätt. Den som sett ett proffs tvätta ens eget barn vet vad jag menar. Båda jobbar inom vården och ingen av dem är läkare. De har därmed inte jobben som drar in mest pengar och inte heller jobben som har högst status i världens ögon. Men de har hjärtan och tjänstvilja som aldrig kan köpas för pengar och status.

Det viktigaste i livet kan ju som bekant aldrig köpas för pengar och status.

Jag vill ha det som de har. Jag vill göra det som de gör. Och jag ska ta chansen när den blir mig given.

Jag var med på en möhippa för några dagar sedan. En viktig och fin ska snart gifta sig. Och jag får vara med.

Jag kände mig lite gammal, inte alls på ett dåligt sätt utan på ett åtminstone neutralt sätt. Jag var äldst, så lite med rätta, men den främsta orsaken till att jag kände mig gammal var att min egen möhippa och min egen svenhippa ligger så väldigt långt bak i tiden.

Ändå minns jag exakt hur det kändes då.

Jag var så olidligt full av förväntan. Allt kunde hända och allt skulle hända. Jag hade valt någon och samma någon hade valt mig och jag är inte säker på att det finns något som är större än art få välja och få bli vald. Tillsammans skulle vi snart våga det modigaste av allt; lova att älska. Trots att vi var unga. Trots att vi inte hade varit tillsammans i femton år. Trots att vi visste att så många andra som vågat fått se sig besegrade av omständigheter som de aldrig hade kunnat ana när de satt på sina möhippor och svensexor. Och svenhippor, om de mot förmodan hade pojkkompisar som mina.

På möhippan för några dagar sedan mindes jag exakt hur det kändes att se fram emot ett äktenskap. Och på möhippan för några dagar sedan tänkte jag att jag ju idag har precis allt det som jag önskade mig och allt det som jag bad om då. Och jag hoppas så att huvudpersonen på möhippan om tio år får se tillbaka och tänka att hon då har allt det som hon hoppas på nu. Och ännu mer.

Ibland, inte alls alltid men nog ibland, är verkligheten ännu vackrare än våra mest innerliga drömmar. Jag tror att sådana ibland infaller oftare om du är gift med Fredrik Kass.

Foto: kavilophotography som visar några bilder till härhär

Vi inledde året med att köra hem igen efter jullovsresan till Österbotten. Vår gamla trotjänare forden jobbade extremt hårt den dagen.

Ingrid var allmänt underbar.

Arvid också. Allmänt helt otroligt underbar. Inledde också sin karriär som dagvårdad.

Ingrid levde i sitt nya underställ och använde det dagligen också på dagis. Inte som underplagg utan som… plagg.

Dockan Emilia hade födelsedag och vi ställde upp. Vissa dagar lyckas man ju vara den förälder man vill vara. Andra dagar gör man andra saker.

Och så for de. Mina första helt egna abiturienter.

Och så dansade de. De äldsta tvåorna. Och Ingrid.

På sportlovet besökte jag och Ingrid min syster i Sverige och de människor som hör ihop med henne.

Jag fick ett riktigt fint brev skrivet på dator.

Jag började bejaka mina lockar.

Det blev påsk. Dymmelonsdag.

Vi firade påsk med talko på sommarhustomten.

Och sedan när sommaren började kännas nära åkte jag till Spanien.

Sedan sprang jag mitt livs andra halvmarathon. Mitt livs andra misslyckade om man med misslyckat menar att jag inte nådde mitt mål.

Den här bilden togs en av vårens absolut bästa dagar. Den påminner mig om hur ofattbart fantastisk Fredrik är.

Vi sjöng om studentens lyckliga dag.

Jag och barnen sparkade igång sommaren. Arvid hade tydligen många olika mössor.

Jag och Fredrik åkte på kryssning. Ett dygn som borde ha varit en vecka. Men också ett dygn som gav kraft som om det varit en vecka. Tack, Emma och Fanny!

Hela familjen var på ett osannolikt varmt skriftskolläger på en osannolikt kall holme.

Det var sommar.

Ja, sommar.

Vilken sommar.

Jag och Fredrik hade varit gifta i 10 år och firade med fotografering med Kavilo photography.

Ingrid blev förskoleflicka och var det allra helst i jeansskjorta.

Vi var på bröllop.

Det blev höst på allvar.

Vi gick på julfest.

Jag kryssade till Stockholm med vänner och en bebis.

Det var mycket med Lucia i december. Sådär som det är hos oss i december.

Det blev julafton.

Det blev juldag.

Vi firade nyår med två olika nyårsfester. Man hinner med mycket om man börjar fira redan kvart över tio på förmiddagen och slutar halv två på natten.

2014 var jämntjockt och både ock. Det slår mig nu att det ju är bara det goda som syns i bilder. Ett inlägg som det här gör aldrig rättvisa. All besvikelse, oro, frustration och ilska är osynlig för min kamera. Hittar inte dit och fångas inte i bild.

Med tanke på det är det föga överraskande att det finns så få bilder från hösten.

Hösten borde få ett helt eget bildlöst inlägg.

År 2014 läste jag 102 böcker. Om du är som mina abiturienter går det nu ett sorl genom rummet och du ser på mig med en annan blick än du gjorde innan. Jag kan inte avgöra om du är mest chockerad, imponerad eller olustig. Men något hände när du fick veta att jag läste 102 böcker. Mitt läsmål var hundra. Jag är nöjd.

Idag har jag inte ätit godis. Efter 31 dagar i rad med godis kände jag mig megahälsosam redan vid halv elva idag när jag insåg att det gått flera timmar vaken tid utan att jag grävt i någon påse i skrubben. På eftermiddagen hade min hälsokänsla nått absurda höjder och jag trodde att jag jobbade på gym. Så idag var segerdagen. Men jag räknar med en hård morgondag. Då lär tvivlet komma. Då lär jag fundera på om livet alls är värt att beblanda sig med om det inte innehåller fruktgodis, choklad och lakrits. I tokmängder. Dagligen.

Kunde 2015 bli måttfullhetens år?

Knappast.

1. Gjorde du något i år som du inte gjort förut?

Jag var arbetsgivare för en privat dagvårdare under våren. Den erfarenheten borde få ett helt eget blogginlägg.

2. Höll du några av dina nyårslöften?

Nästan. Jag köpte två klädesplagg under hela året och det var kanske inte att hålla ett nyårslöfte helt men det var definitivt att komma riktigt nära och betydligt närmare än jag trott för ett år sedan.

3. Fick någon du känner barn?

Ja! Jag välkomnar med glädje bland annat Matheo, William och Elliot. Härligt att ni finns i vårt liv!

4. Dog någon som stod dig nära?

Inte så nära att jag gått på en begravning i år heller. Sedan sommaren 2008 har jag skonats från begravningar. Aldrig mer lär jag få ha en så lång paus mellan begravningar.

5. Vilka länder besökte du?

Sverige, Spanien, Sverige och Sverige.

6. Är det något du saknade 2014 som du vill ha 2015?

Egentligen inte. Tråkigt svar men sant svar. Egentligen inte. Det skulle i så fall vara en sommar utan barn som kräver konstant bevakning.

7. Vilket datum kommer du alltid att minnas?

12 juli 2014.

8. Vad är det bästa som hänt dig under året som gått?

Att jag fått erfara att en del av de människor som jag trott att älskar mig villkorslöst faktiskt också gör det och att de visat det på så konkreta sätt. På riktigt. Jag har varit sämre men de har varit bättre. Det är ju alltid människorna. De toppar alltid alla listor.

9. Vilket var ditt största misstag?

En del misstag är av den art att det först senare visar sig om de var misstag eller inte. Det som kan vara mitt största misstag kan också visa sig vara ett välsignat drag. Det visar sig. Den som lever får se.

10. Vilket var ditt bästa köp?

Förhoppningsvis den nya bilen. Om den fortsätter som den gjort hittills är det absolut den.

11. Vad spenderade du mest pengar på?

Boende. Tveklöst boende. Definitivt boende. Känslan av hur dyrt detta arma boende är förstärks säkert av att jag vistats rätt länge i Österbotten och får andra perspektiv. Alltså. Boende.

12. Vad gjorde dig riktigt glad?

Att barnen stortrivdes med ny förskola och nytt dagis. Att vi fick riktigt fina skriftskolläger. Att sommaren var magisk. Att vännerna L&E flyttade till Helsingfors. Cicci, i sin helhet. Mina helt fantastiska studerande. Att Fredrik fortsättningsvis gör mig så enormt glad alla alla dagar.

13. Har du varit sjuk eller skadat dig?

Jag var förkyld stora delar av sommaren och stora delar av början av hösten. Hade feber en och en halv dag i typ oktober. Att jag ens säger det är ju svaret; nej, jag har inte varit sjuk eller skadat mig.

14. Vilka låtar eller artister kommer att få dig att tänka på 2014?

Jåo nåo e ja jo yolo ja nåo.

15. Mådde du bättre eller sämre under 2014 än du gjort tidigare år?

Bättre än många och sämre än en del. 2014 går nog inte till historien på speciellt många sätt.

16. Finns det något du önskar att du lagt ner mer tid på?

Jag önskar att jag hade haft mer tid tillsammans med familjen i allmänhet och Fredrik i synnerhet. Det känns faktiskt som om just det ofta legat helt utanför min kontroll så jag skyller gärna på omständigheterna även om jag vet att det är fegt.

Utöver familjen finns det också ett helt hav av nära och kära som jag gärna hade gett mera tid. Det skulle de/ni ha varit värda.

17. Finns det något du önskar att du lagt mindre tid på?

Destruktiva och meningslösa tankebyggnader. Fruktlöst angstande. Ovidkommande hänsynstagande som faktiskt inte har någon betydelse alls.

18. Hur var din julafton?

Fin och familjär. Bara vi fyra. Och skjuts med en bästa vän till julkyrkan där vi såg och kramade om flera andra riktigt bra.

19. Blev du kär?

Jag var fortfarande och jag vill alltid förbli. 2014 firade vi våra första tio år som gifta och det var minst lika lätt som vanligt att vara tacksam.

20. Vilket program har varit det bästa på tv?

Cirkus familj. Åtminstone nästan lika tveklöst som att boende varit det dyraste.

21. Hatade du någon som du inte hatade förut?

Det torde vara femte gången jag besvarar just de här frågorna och jag förstår fortfarande ingenting av fråga nr 21. Det får avgöra. Femte och sista.

22. Vilken var den bästa boken du läste under 2014?

Pappa frågade just samma sak. Jag vet inte riktigt. Kanske Tre systrar och en berättare av Lars Sund. Eller Vattnet i mars av Mikael Fant.

23. Vilken var din största musikaliska upptäckt?

Gjorde som vanligt ingen stor. Mary did you know? rörde mig till tårar. Men vad gjorde nu inte det? Lovsången Oceans blev av olika orsaker också viktig.

24. Önskade du dig något som du fick?

Flera små värdefulla pauser och människomöten. Av den sort som bär när det mesta känns alldeles för skakigt och skört.

25. Önskade du dig något som du inte fick?

Inte för egen del. Men många, många gånger har jag sörjt att andras önskningar inte slagit in. Att det inte varit deras tur. Att det inte varit just dem just då.

26. Vilken var årets bästa film?

Antagligen ingen jag såg. Jag ser inte filmer som tävlar om sådana utmärkelser.

27. Vad gjorde du på din födelsedag?

Vaknade i ett hus i Pargas som vi fick låna ett par nätter kring min systers bröllop. Låg länge ensam vaken. Grät lite då jag inte fick någon present trots att jag och Fredrik kommit överens om att inte köpa presenter. Åkte med min syster och hennes familj till Lekholmen där Fredrik och ett helt konfirmationsläger mötte oss vid bryggan med födelsedagssång, blommor och det finaste av födelsedagskort. Mötte Nicolina för första gången och ser fram emot de många möten vi har framför oss. Somnade på Lekholmen med Ingrid och min äldsta systerdotter medan Fredrik firade lägrets sista kväll.

28. Vilka var de bästa människorna som du träffade?

Jag är väldigt förtjust i ”mina” nya ettor.

29. Hur skulle du beskriva din klädstil?

Som gammal, ty ytterst få nya plagg inhandlades.

30. Vad fick dig att må bra?

Människorna. Familjen. Tron. Löpningen. Sommaren.

31. Vilken kändis var du mest sugen på?

Igen en påminnelse om varför just den här listan får sitt sista år i år.

32. Vem saknade du?

Systrarna och vännerna långt borta. Moster.

33. Vilken var din bästa månad?

Kanske juli. Kanske. Våren var på en del sätt tuff och hösten var på ännu flera sätt ännu tuffare. Oktober var värst. Klart fall. December var fin.

34. Finns det något du skulle ha kunnat göra bättre?

Ja. Ja. Ja. Jag har långt kvar ännu. Kommer aldrig fram. Måste ändå alltid fortsätta sträva.

35. Hur kommer nästa år att skilja sig från det här?

Just nu vet jag inte. Men jag hoppas på mera tid och jag hoppas på mindre oro. Jag hoppas springa halvmarathon på under 2:10 och jag hoppas på mindre strul kring läggdags. Jag har flera riktigt fina saker att se fram emot under våren och jag vet att sommaren är här fortare än jag tror.

Och den vetskapen gör mig inte bara glad.

2014 var året då tiden plötsligt började gå väldigt mycket snabbare och livet plötsligt började kännas väldigt mycket hastigare avklarat.

Och den känslan gör mig inte alls bara glad utan också vemodig.

Ids inte hoppas på att 2015 sniglar fram men hoppas att jag ska kunna hantera farten på ett hållbart sätt.

Jag är redo. Tror jag mig veta. Nu kör vi!