Arvid är på många sätt en ”typisk” pojke. Han klättrar, han vågar och han springer. Han pratar sent och lite, han tycker orimligt mycket om fotboll (om du frågar mig alltså, inte alls tillräckligt mycket om fotboll om du frågar hans pappa) och hans tillvaro blir lite ljusare varje gång den befolkas av en bil.

Som en förälder som vill vara en genusmedveten förälder känns det väl… sådär.

Men. Arvid älskar fina klänningar och han älskar fina skor. Hemma glider han rätt ofta omkring i prinsessklänningar och väldigt ofta i klackskor. Gärna med en röd handväska över axeln och ett spänne i året. Då känner han sig fin. Han fortsätter klättra, våga och springa. Men han gör det lika bra i finskor.

Och då känner ju sig den genusmedvetna föräldern lite mindre… misslyckad.

Han har de mest rosa vinterskor du kan tänka dig. Eller ett par silvergrå med blommor på. Och han har dem utan att blinka. För någon dag sedan hade han en grå mössa med silvertrådar och en blomma. Också den bar han tveklöst. Om Ingrid får lackade naglar vill Arvid också ha. Han får bara en. Inte för att han är pojke utan för att han är två och helt saknar respekt för nagellack och insikt i stillasittandets och väntandets ädla konst.

Han verkar än så länge inte ha en aning om hur han förväntas se ut för att han är pojke. Det är väl att överskatta honom att tro att han vet men väljer att inte bry sig. Och jag är glad för hans skull. Jag tänker att han så länge som möjligt ska få tycka att fina skor är fina vilka fötter de än sitter på.

Den genusmedvetna föräldern jag var i början, den som ville bannlysa allt rosa och ljusblått i vårt hem, är jag inte längre. Nu är jag snarare den föräldern som vill ha alla nyanser av rosa och ljusblått och allt annat och sedan låta alla välja själva. Jag ser hur Ingrid nu leker med Arvids tågbana, en tågbana som vi en gång i tiden köpte åt henne men som hon då valde bort. Och jag ser hur Arvid leker med Ingrids dockor. Om han fortsätter som nu blir han en lika bra pappa som sin pappa.

Och då är jag en glad förälder. Inte en lyckad genusförälder. Just det bryr jag mig inte längre om, jag är inte med i den tävlingen. Men jag är glad över att se att mina barn inte klämmer in sig i roller som är mindre än de måste vara. Så mycket utrymme som möjligt så länge som möjligt.