Igår efter barnens läggdags satt jag i mitt barndomshem och spelade pidro med min Fredrik, två systrar, en svåger och svågerns ena bror. Och jag tänkte att familj är så sjukt spännande. Så sjukt föränderligt och sjukt spännande.

Tänk att det som på tidigt 90-tal kallades flickfiasko, den unga mamman och de tre döttrarna, vuxit till att en svågers bror spelar kort med oss på annandagen och passar in som en självklar möbel i vardagsrummet.

Tänk att vi i somras fick tillbringa en hel julidag med min systers mans brors frus syster och hennes familj och att de plötsligt känns lite som avlägsna släktingar som jag ibland tänker på och ber för.

Tänk att jag har ett barndomshem som känns just som ett barndomshem trots att jag var nästan trettio år gammal och tvåbarnsmor när jag klev in i det huset för första gången.

Tänk att ingen kan veta hur den egna familj som jag har idag ser ut om tjugo år. Vem firar jag jul med då? Vilka själar som jag ännu inte vet att existerar kommer att vara viktiga delar av min fsmilj då? Vem kommer att sitta vid ett bord i min närhet och spela pidro på annandagen?

Så sjukt sjukt spännande.