Det faktum att Ingrid hann bli fyra och nästan ett halvt innan Arvid kom till jorden har gjort att vi inte sett på våra barn som barnen. Det har varit Ingrid och det har varit Arvid. Helt olika förutsättningar och helt olika möjligheter. Helt olika behov och helt olika önskemål.

Men två kvällar i rad har de nu gått in i barnkammaren, som ju hemma hos oss går under namnet klubbis. De har stängt dörren och sedan lekt med lego och duplo tillsammans. Och plötsligt hörde jag mig själv säga åt Fredrik att barnen är i klubbis och jag insåg att jag menade just det att barnen är i klubbis. Lite som en enhet. Med lika förutsättningar och möjligheter. Med lika behov och önskemål.

En halvtimme efter att jag tänkte det skulle den ena i enheten pottträna. Den andra läste flera böcker för den pottränande. Och de olika förutsättningarna, möjligheterna, behoven och önskemålen var plötsligt väldigt mycket tillbaka. Men enheten bestod. Den där enheten som egentligen aldrig varit hotad.