Jag läser om trettioåringen som samlat ägg och det enda jag kan tänka på är att han är någons barn. Och den tanken är på något sätt så svår att bära. Han har ihärdigt samlat på sig flera tusentals ägg och nu hörs han i rätten och han är någons barn.
De där drömmarna vi har för oss själva och våra barn. De där förhoppningarna. De som så väldigt sällan handlar om rättegångar och äggsamlingar.
Nästan för lycklig 
Och jag kan mest inget annat än förfäras över vilka enorma summor pengar som gått åt till alla undersökningar ang. fallet osv. En person har jobbat heltid i nästan 3 år med fallet!! Det är ju trots allt inga människor som kommit till skada här och jag tycker att det finns så mycket viktigare saker och värre brott som man kunde sätta pengarna på…
Jag kan nog dela din förfäran. Det känns lite märkligt. Nu har jag förstås ingen insikt i hur sådana här projekt går till, men det känns inte riktigt vettigt. Rättsskydd i all ära, men utifrån sett ter det sig konstigt.