Jag har en vän som jag haft i ungefär åtta år. Nästan hälften av den tiden har hon haft en son, men jag har aldrig träffat honom. Hela den här tiden har hon haft en pojkvän som i något skede blev en man. Honom har jag träffat någon enstaka gång, men jag skulle troligtvis inte känna igen honom om jag mötte honom på vägen.

På inget sätt delar vi vardag. Vi har nästan inga gemensamma vänner och ett fåtal gemensamma bekanta. Men varje gång vi ses delar vi liv. Ibland mera och ibland mindre, beroende på hur mycket tid vi har. Vi har förresten alltid för lite tid, men det finns ju något gott i att redan i slutet av ett möte längta efter nästa.

Vänskap kan se ut på så många olika sätt. Vara paketerad i många olika paket och dyka upp i många olika livsskeden. Alltid en gåva.