Han sitter mittemot mig på tåget. Jag åker med ryggen mot färdriktningen. Det gör mig absolut ingenting, men jag har hört rykten om att det finns människor som tycker det är irriterande och illamåendeframkallande.

Eftersom han sitter mittemot mig så åker han åt rätt håll och har alltså dragit det längre strået i sittplatslotteriet.

Det är bara det att han inte var med i lotteriet. Hans plats var given redan från början. Han sitter nämligen i sin rullstol.

Ända sedan jag var barn har jag reagerat på rullstolar. Jag kan inte förhålla mig neutralt. Minns tydligt att jag redan i sjuårsåldern led så ofantligt mycket med den som inte fick röra sig lika fritt som jag. Den som var speciell på ett annorlunda sätt än många andra av oss.

Vi är ju alla sprciella. Förstås. Och vi bär alla våra kors och våra sår. Våra besvikelser och våra tillkortakommanden. Men det finns en skillnad. De flesta av oss bär våra bördor på insidan. Så att de är dolda vid första anblick.

När du sitter mittemot mig på tåget ser du inte mina strider och kamper. Dem ser du först när jag själv väljer att visa dem för dig.

Mannen mittemot mig har förstås ärr som jag inte ser, som är osynliga vid första anblick. Men till skillnad från de flesta av oss finns en del av hans kamp till allmänt påseende. För oss alla att ta del av.

I det finns ett mått av skyddslöshet som ikte lämnar mig oberörd. Som inte lämnade mitt sjuåriga jag oberörd och som rör mig mer ju äldre jag blir.

Samtidigt; jag tror ju på den där skyddslösheten. Jag tror på att mötas i det mörkaste och tyngsta. Det finns en kraft i det som aldrig kan bo i det slipade och polerade. Men världen och vi som befolkar den kan vara kalla och hårda och i mötet med kyla och hårdhet är ofrivillig hudlöshet knappast en fest alla dagar.

Så vi får väl försöka driva ut det kalla och hårda ur oss och istället bemöta våra medkämpar med den värme och mjukhet som de behöver. Som vi behöver.