Lördagen den 31 maj är en stor dag. Mina allra första helt ”egna” studerande blir studenter och jag får äran att sätta studentmössor på deras huvuden.
Idag upplyste en kollega mig om att hon brukar få blinka bort tårar när hon står där jag ska stå nästa lördag. Och jag insåg då vad jag inte insett tidigare; att jag ju kommer att gråta. Tårar är nämligen mitt element. En tår är aldrig långt borta.
Efter 30 år som gråtare har jag slutat skämmas. Men i just den här situationen känns det ändå som om jag borde försöka hålla mig på mattan. Så nu undrar jag; hur gör du när gråtandan faller på i ett läge när tårar inte riktigt passar? Ge mig ditt bästa anti-gråt-tips!
Nästan för lycklig 
Är också känslomänniska och gråter ofta, även när det känns obekvämt.. Om jag absolut inte vill att tårarna ska komma så brukar jag försöka koppla bort känslorna lite. Fast det är ju inte egentligen jag, och inte lika roligt, men fungerar dock.
Jag tänker lite lika; att det ju inte är jag och inte heller lika roligt. Men hellre än floder av tårar.
När jag blir tårögd inför publik och jag inte vill gråta så kör jag in pekfingernageln i tummen så hårt jag kan. Fysisk smärta hindrar mina känslotårar.
Fast, när du ska sätta på mössorna så går det ju inte… Men, jag har märkt att just då så fokuserar man på så mycket annat att tårarna kan vänta tills jag satt mig igen.
Lycka till!
Kan vara ett bra tips! Samtidigt VILL jag ju vara närvarande i stunden och inte bara fokusera på att fly. Vi får se vad som händer.
Jag tänker ”får inte, får int, får inte…” Och sedan gråter jag, naturligtvis. Borde kanske tänka ” klarar det, klarar det….”. Det där med INTE i en mening, du vet!