Igår halv åtta på morgonen återförenades jag och Arvid efter en dryg vecka på olika håll. Och lika mycket som den avtagande saknaden fascinerade mig när jag var i Valencia, fascineras jag nu av hur ofantligt snabbt jag landar i mina egna barn. Några minuter är fullkomligt magiska och sedan är allt precis som vanligt igen. Som om den där veckan aldrig var. Som om vi alltid varit tillsammans.

De är det vanligaste och mest självklara som finns. Samtidigt som de är det mest ofattbara av allt. Dessa paradoxernas varelser. Dessa egna barn.