Jag var tjugo år ung när jag sa mitt ja åt mannen på knä på restaurangen. Alla applåderade förlovningen, men när följdfrågan ställdes och svaret löd ja, i augusti var det många som reagerade negativt.
Genom åren som gått har jag ofta fått motivera och försvara det val jag pch vi gjorde. Jag har fått tänka igenom det många gånger och alltid kommit fram till samma sak; ingen dag har jag ångrat det beslut jag fattade då.
Det var rätt tid för oss. Så säkra som vi kunde vara, så säkra var vi. Resten la vi i händer större än våra egna. Och även om vi idag vet mera om livet, kärleken, oss själva och varandra så är det samma sak som gäller än idag. Jag är inte alls säker på att beslutet skulle kännas enklare eller mera givet idag än det gjorde då. Vi visste inte då och vi vet inte nu om vi kommer att klara det här, men vi vill och vi hoppas. Och vi tror.
Nästan för lycklig 
Man vet ju inget om framtiden, men om man vill och kan så är förutsättningarna bra! Jag och min man gifte oss för 26 år sedan. Jag var 19 år då. Jag ville inget annat än att gifta mig med honom och vi har ju klarat det bra, även om många var skeptiska till vår unga ålder. Vi har tre vuxna barn och vi är lyckliga. Inte har det alltid varit lätt men vi ångrar inget. Vi fortsätter som vi gjort och hoppas att vi får många år tillsammans än. En skön helg till er!
Hoppas med er att ni ska få många år tillsammans ännu! Att få leva tillsammans är det största. 26 år är imponerande. Underbart att höra!