Idag kom det sig att jag plötsligt hörde Niklas Strömstedt sjunga Vart du än går. Och den där första tiden med Arvid bara sköljde över mig eftersom det var just den sången jag sjöng allra oftast för honom. Jag kom ihåg att världen blev ny när han kom till oss. Det var jag inte beredd på. Jag hade snusförnuftigt förväntat mig att ett andra barn ändå är ett andra barn och att jag som rutinerad förälder skulle vara rätt sval inför hans ankomst. Han golvade mig. Min egen kärlek till honom golvade mig.

Idag kom det sig att jag plötsligt såg en mamma med en barnvagn. Och den där tiden jag inte fick med Arvid bara sköljde över mig. Tänk att jag började jobba igen när han var bara fyra månader ung. Tänk. Inte en enda gång har jag ångrat det, så vissa är vi om att det var det absolut bästa för oss som familj. Men många, många gånger har jag saknat det som vi inte fick, han den där som golvade mig och jag.

Idag och alla andra dagar sedan han kom till oss har tacksamheten sköljt över mig. Att han är vår är större än allt. Att vi får vara hans är nästan lika stort.