I slutet av november blev jag en titel och en kryssning rikare och i söndags tog vi barnen över till Stockholm med båt.

Jag var så sjukt taggad. Såg så brutalt mycket fram emot.

Redan före vi kom till hamnen visade Arvid att han minsann inte hade tänkt samarbeta i hur hög grad som helst. Den mannen avskyr att tvingas till stillasittande och han sparkade, ålade, rev och slog för att komma ur det ondsinta fängelset (en öm föräldrafamn) på spårvagnen.

Och han skrek.

Om du inte hört Arvid skrika har du ingen aning om vad ordet gäll betyder. Ordet röststyrka är troligtvis också helt obekant. Vet du hur ljud som får dina öron att vältra sig i dödsångest låter?

Det vet du. OM du hört Arvid skrika.

Rätt stor del av kryssningen och timmarna i Stockholm gick ut på att minimera de här skrikattackerna. Tyvärr. Däremellan hade vi hur roligt som helst. Vi är i sanning en skön grupp. Jag älskar att hänga med de där tre.

Och när Ingrid igår sa att vi har så mycket att berätta för vårt hem när vi kommer hem så insåg jag att jag mentalt var på väg tillbaka till sommarhuset i Munsala. SÅ ledig var jag efter ett dygn på resa. Ge mig lite Viking line och en doft av Stockholm och jag har uppenbarligen seriös semesterfeelis.

Inte begär jag mycket.