Snart ska jag berätta om helgen. Om hur jag skrattat och gråtit och njutit och fnissat och frågat allt och svarat lika mycket. Om hur älskad jag är och om hur mycket jag älskar. Om hur två låga veckor avslutades med höjdernas höjd. Om hur ofantligt påmind jag blev om hur ofantligt välsignad jag är.

Men först kan vi konstatera att jag grät när Gabriel åkte ut ur Idol. Och att Ingrid också grät av samma orsak. Jag inbillar mig att vi är ganska ensamma om det och att det säkert finns hjälp för sådana som vi. Men jag vet inte om jag vill ha den hjälpen. Hittills har jag nämligen inte sett egentligen någon göra övertygande reklam för att det lönar sig att känna nästan ingenting.

Bild: TV4.se. Kunde gärna vara jag, men tyvärr.