I kroppen min av Kristian Gidlund. Smärtsamt, sorgligt, vackert, hoppfullt. Vissa kapitel rev mig sönder och samman. På riktigt. Ingen ska dö så ung. Men många gör ju det. Och vi andra måste leva vidare med det.

Det räcker inte med kärlek av Jenny Lexhed. Den boken kom jag rätt snabbt över, faktiskt. Kanske den drunknade i den föregående. Men skildringarna av psykoserna var starka.

En man som heter Ove av Fredrik Backman. Jag älskade den. Jag vet att det inte är finlitteratur, men jag är vansinnigt ointresserad av att vara en elitist. Jag skrattade. Jag grät. Och det är minsann inte alla böcker som lyckas få mig att göra någotdera. Och ytterst få böcker som lyckas med båda.

1Q84 Tredje boken av Haruki Murakami. Jag letar fortfarande efter en människa att diskutera den här boken med. Är det kanske du? Jag tyckte avslutningen var en besvikelse. Ett märkligt verk snarare än ett mästerverk. Ändå fascinerande på något sätt.

Morantologi av Caitlin Moran. En samling av hennes bästa krönikor och andra texter. Den kvinnan är festlig. Rolig och självdistanserad (jag älskar självdistanserade människor) och däremellan vass och klok.

Som Zlatan fast bättre av Niclas Cristoffer. Den kom, sågs och segrade inte. Viktigt tema, absolut. Men platta karaktärer, för knapp handling, för snabbt tempo, för hastiga vändningar, för lite känsla.

Hägring 38 av Kjell Westö. Jag älskar Westö. Älskar. Just den här boken var inte den mest klassiska Westö-boken, men oj så den fungerade. Jag tyckte väldigt mycket om stämningen som rådde i boken, hotet och mörkret. Språket. Karaktärerna. Sorgen. Vingslagen, ni vet de där historiska. Skräcken. Allt.

Saker min son behöver veta om världen av Fredrik Backman. Jag skrattade högt. Åtta sekunder senare grät jag för att han skildrade kärleken så vackert. Den här mannen lyckas bevisligen kasta mig mellan olika känslolägen i ett tempo som får attraktioner på nöjesfält att blekna. Den här boken är kärlek. Och humor. Och värme.