– Det skulle säkert vara bra att bo utomlands en tid, se lite elände och få lite perspektiv, säger Fredrik en kväll.

Jag tror att han i den stunden i den kvällen glömde vem han delar liv med. Vem han i så fall skulle se eländet tillsammans med.

Jag säger inte ett bestämt nej till att möta elände, men ett bestämt nej till att möta det för att få perspektiv. För perspektiv har jag.

Det går inte en dag utan att jag känner att jag är ovärdig det liv som blev mitt. Jag har så många tacksägelseämnen när kvällen kommer att jag skulle leva på knä om jag gick igenom dem alla dagligen. Lite förvånad och mycket tacksam är jag alla de kvällar som det gick ännu en dag utan att något katastrofalt drabbade någon i min omedelbara närhet. Utan dödsbäddar, tragiska olyckor, svek som kanske aldrig kan förlåtas.

Jag är inte min egen lyckas smed. Och jag tror faktiskt inte att du är någon större smed du heller. Jag tror att livet smakar olika gott i olika skeden och att vi får smaska när tungan kittlas. Och att vi alltid bör dela med oss när vi har ett överflöd. Egentligen tror jag att vi bör dela med oss till och med innan vi har ett överflöd, men den tanken är så hisnande att jag knappt kan skriva ut den.

Mycket kan man anklaga mig för, men jag känner i alla fall inte för lite. Tårarna är aldrig för långt borta. Hjärtat är svagare och mera själviskt än jag vill, men för kallt är det inte.

Så just perspektiv behöver jag inte. Mycket annat nog för att bli mera den människa jag vill vara, borde vara och borde vilja vara. Men inte just perspektiv. Inte just nu.

Jag läser era tankar om delad föräldra- och vårdledighet och jag tycker om att de finns här. Jag förstår nästan alla kommentarer åtminstone i viss mån, även om jag rätt sällan håller med rakt av.

Jag uppfattas säkert som provocerande. Och det är lite mitt sätt. Jag tycker om att hitta argument mot den rådande uppfattningen och nu verkar det vara rätt klart vad den rådande uppfattningen är.

Samtidigt är jag inte bara ute efter att retas. Jag tycker faktiskt att det är viktigt att flera pappor stannat hemma med sina barn. Bygger upp en helt egen relation till barnen redan från början. Lär känna sig själva som föräldrar. Tar huvudansvaret för familjens hemmaplan (och med det menar jag verkligen inte städning utan kärnan i en familj, den stämning och anda som råder där).

En sak som förundrar mig rätt mycket är att många verkar anse att moderskap är en sak och faderskap en helt annan. Att en kvinna som jobbar när barnen är små inte borde ha skaffat barn om hon inte vill tillbringa tid med dem, medan en man som jobbar när barnen är små (oftast ännu mindre) inte möter riktigt samma reaktion. Att många tyckte synd om mig när jag började jobba då Arvid var fyra månader. Att ingen tyckte det minsta synd om Fredrik när han började jobba då Arvid var tre veckor. Att vi förväntar oss olika saker. Att vi kräver och förutsätter helt olika saker. Att en pappa som handlar en mjölkliter på väg hem från lekparken med ett barn är en hjälte. Att en mamma som veckohandlar med tre är en kvinna.

Jag tycker synd om männen. Som inte får se hur mycket föräldraskap de klarar av. Som inte får den värdefulla tiden ensamma med sina barn. Som misstros och underskattas så ofta när det kommer till de allra viktigaste i deras liv; deras egna barn.

För nog är det väl så? Att barnen är viktigast också för männen? Att alla män egentligen vill vara hemma med sina barn i något skede men att praktiska och/eller ekonomiska orsaker kommer i vägen? Jag har ännu inte träffat en pappa som sagt att han inte varit hemma med sina barn för att han inte vill. Inte heller har jag träffat en mamma som sagt att hennes man inte vill, det är alltid det att han inte kan.

Ännu i denna dag har jag inte träffat en kvinna som inte kan.

Så jo. Nog måste det vara olika saker.

Jag bildar mig fortfarande en uppfattning om regeringens förslag. Hjälp mig vidare!

Alla ni som är kraftigt emot delad vårdledighet, vad skulle ni tycka om att föräldraledigheten istället blev 6 månader för mamman, 6 månader för pappan och 6 månader som man får rå över som man vill?

Och allt det där jag egentligen vill skriva, men som aldrig når hit eftersom här finns ögon som inte ska veta och ögon som inte behöver veta. Ögon som tillhör dem som aldrig någonsin ska vara tvungna att bära.

Och alla de där känslorna som bara åker hit och dit inne i mig. Som jag försöker fånga för att tygla, men som glider eller rusar undan innan jag hinner greppa.

För jag är så dålig på att greppa ensam.

Och plötsligt ibland kan jag känna mig lite ensam. Kan jag inse att de flesta av de allra närmaste just nu befinner sig i livsskeden som gör att de inte kan hjälpa mig att greppa mina svall. Den älskade med sina tvillingar som inte ännu har ens en månad på sina späda nackar och sina stora som också behöver. Den älskade med sitt energiknippe till min gudson och den växande magen och jobbet och engagemanget. Den älskade många hundrakilometer bort med allt omvälvande i hennes liv.

Jag vet ju att de finns där. När som helst. I den meningen är jag aldrig ensam. Och det är lycka, det är nåd. Om jag skulle ringa nu och säga att mina känslor hoppar och att jag behöver dem skulle de svara, lyssna och finnas. Men det gör jag inte. För det är inte sådana känslor som gör att man ringer. Ni vet. Det är mera sådana där kan-vi-sitta-ner-minst-fyra-timmar-helt-utan-barn-och-bara-ösa-ur-oss?

Och just det kan vi inte just nu.

Ibland kan jag känna att det enda riktigt positiva med att springa är vilodagarna. Speciellt kanske känslan just efter länken dagen innan en vilodag. Då är allt så bra att jag inte vet vart jag ska titta.

Idag är inte en sådan dag. Jag har inte vilodag idag och inte imorgon heller.

Men det finns en annan riktigt positiv sak också. Jag har sprungit fem gånger i veckan (förutom då jag fyra gånger fuskat och sprungit bara fyra gånger) i fyra månader. Och inte en enda dag av alla dessa har jag varit tvungen att hoppa över träningen för att jag varit sjuk. Jag har inte ens varit lite förkyld. Fatta den grejen. Kärnfrisk precis varenda dag i fyra månader.

Jag tror att jag aldrig vill sluta springa.

Om du i något skede tvivlat på att den här måndagen alls förtjänade att finnas så kan du läsa det härhär och glädja dig. Om du dessutom råkar vara min syster Emma bara MÅSTE du läsa.

Ingenting blir ju heller sämre av att jag för ett par dagar sedan uppdaterade min springlista med Bye bye bye och I want you back.

– Ingrid, vet du att jag älskar dig?
– Jo. Du säger ju det varje dag.
– Mmm. Sidu, det finaste av allt för mig, det är att jag får vara din och Arvids mamma.
– Jo. Du säger det också varje dag.

Älskling, det är sant varje dag.

Ingen dag har jag inte varit tacksam eller känt mig utvald och välsignad.

Världen blev en annan när ni kom. En bättre.