… pågår något historiskt. Arvid är vaken. Fatta den grejen. Han somnade som vanligt vid åtta. Ingrid smög som nästan vanligt in vid kvart över nio. Och nu är han vaken, vilket inte är det minsta vanligt alls. Han pratar och hojtar och har sig. Jag är inte road. Inte direkt oroad heller, även om den förälder som tror att hon aldrig mer får sova gott och ihållande alltjämt finns rätt nära under huden.
Spännande. Och jag som trodde att det här skulle vara en vanlig tisdagskväll.
Jag väntar så på fortsättningen.
Hälsningar mamman som också har saker nära under huden!
Såg att du med huden ringde mig idag. Ringer dig endera dagen. Saknar att ha dig i min närhet.