Den här klänningen blev min sommarfestklänning 2013.

Den här pojken är min festpojke alla dagar alltid.

Hon som gungar i hjälm är inte heller tråkig.

Ingrid tyckte om att åka kusinens mopo.

Arvid på det som vi trodde var vår första av många MunU-matcher men som visade sig vara både vår första och vår sista. Sommaren 2013 var också hälsenans sommar och i skrivande stund har Fredrik varken spelat fotboll, sprungit eller tränat på annat sätt sedan strax efter midsommar.

Konfirmation i Pedersöre kyrka. Samma kyrka som jag och Fredrik gifte oss i när det begav sig.

Systern FAnny och jag eftermiddagsfikar i London.

Den här klänningen utsåg jag och Fanny enhälligt till shoppingresans sämsta köp redan när vi kom tillbaka till hotellet. Det var dumt och förhastat av oss. Den klänningen har jag använt kanske mer än något annat plagg i sommar.

Mest har vi umgåtts med min syster och hennes familj. Sådär som det borde vara. De fattas mig nu. Ni fattas mig nu.

En av våra dagar tillsammans besökte vi Glassbonden. Bra ställe.

En annan dag sprang jag och systern 15 km på 90 minuter och var stoltast i världen. Jag testade vällingflaskan som träningsredskap. Klart godkänt. Har använts igen, om vi säger så.

Tillbaka i Finland tog min yngsta syster med sig Ingrid på en cykelutfärd.

Min trettionde födelsedag avslutades med godisinköp i yngsta systerns skor.

Och så kom den där dagen då vi köpte det där huset.

Första måltiden i samma hus.

Galen plastmatta i ett av rummen.

En rätt stor del av huset.

Jag och min syster på barnbibelstudier under familjelägret.

Tillbaka i sommarhuset.

Så här såg jag ut sommaren 2013. Jag lät mitt hår leva som det vill och jag orkade inte sminka mig. Men jag var frisk och stark och glad och kände mig följaktligen alldeles tillräckligt vacker.

Ett av många spännande fynd i sommarhuset: Damernas värld från 1946.

Ingrid på besök hos en av de många som vi saknar största delen av året men njuter av att få ha i närheten när vi är som ledigast och världen som vackrast.

Jag och Fredrik firade 9 år som gifta.

Emmi och Ville firade några timmar och vi firade med dem.

Dagen därpå (idag) klämde vi in allt det här, två vuxna och två barn i vår bil. Som inte är någon familjebil. Och sedan körde vi hem. Och det var alldeles, alldeles underbart att komma hem igen.

Men ingenting är så underbart att man inte vill lämna det en stund för ett möte med de här. Ja, ni ser ju. Men även om ni tycker er se så är den här bilden ingenting mot hur de är i verkligheten. Ljuvliga. Perfekta. Vad jag är glad att de finns i min värld, i mitt liv!