Jag arbetar för brödfödan, jag tar bussen hem sedan. Jag ammar mitt barn, jag städar lägenheten tillsammans med min man. Jag tar familjen med mig på fredagsmiddag på den hamburgerrestaurang som ligger närmast. Jag handlar flera olika sorters chips och glass i närbutiken. Jag bänkar mig framför teven och Let’s dance. Och jag tänker att finkulturen får ha det, att jag är white trash så det förslår och att jag på något plan bara älskar det.

Och att det faktiskt finns större dödssynder än att vara white trash.

Ibland förstår jag mig ännu mindre än vanligt på den här världen och de värderingar som råder i den. Jag kan tycka att vi ser så märkliga saker som människors största problem. Det är som om sunkighet skulle anses vara en värre egenskap än själviskhet, girighet och falskhet. Hur blev det så?