Här är det tyst, tomt och tråkigt. Fredrik och barnen har åkt på vår påskresa i förväg och jag lever ensamma dagar.

Jag hade trott att jag skulle njuta av ensamheten eftersom den onekligen är en bristvara numera. Med fyra personer på knappt 30 kvadrat blir det löjligt lite ensamhet. Det är inte precis så att jag hör mina egna tankar.

Nu gör jag det. Och jag kan bara konstatera att jag hellre hör min egen familj än mina egna tankar. Och att ensamheten är värd nästan ingentinf i jämförelse med gemenskap med dem. Och att saknaden är trist men att den tillika känns fin. Bara den som älskar och önskar kan sakna.