är ibland att tillbringa helgen på kyrklig ledarskapsutbildning. Att kunna ordet kaul när man är 1,5 år och att vara med på femte upplagan av utbildningen redan när man är fyra. Att ha föräldrar som ofta väljer det roliga framom det lätta. Att få vara med, att kanske vara tvungen att vara med. Att växa upp med lägerliv.

Ja, detta med lägerliv är något så självklart för Ingrid. Grovt (men i underkant) har hon redan närmare hundra lägerdygn på sitt konto. Och det ser inte bättre ut för Arvids del.

Å andra sidan; kan det vara bättre? Något av det första jag minns är trapporna på lägergården Alskat, rampen bredvid. Stenplattorna som band ihop byggmed varandra. Mina små ivriga fötter där. Pirret, människorna, måltiderna. Lägret.

Senare Fiskartorp. Vexala. Pörkenäs. Numera Lekholmen, Björkebo, Lärkkulla. Och; Pieksämäki. Alltid tillbaka. Alltid med glädje.

Min mamma brukar kalla sig själv lägerhäst. Mina barn är lägerföl.