Kommer du ihåg att du är bräcklig, när du skyndsamt springer från ett ställe till ett annat, som om tiden aldrig riktigt räckte till, eller när du mödolöst stiger på en buss en alldeles vanlig dag, obekymrad? I din vardag, kommer du ihåg hur lätt du går sönder, tar slut?

Frågar sig huvudpersonen i den roman jag läser nu. Svulten av Hannele Mikaela Taivassalo.

Och jag kan svara henne. Ja. Ja. Ja. Jag kommer ihåg att jag är bräcklig, hur lätt jag går sönder, tar slut.

Jag är inte rädd för min dödlighet, men jag lever med den varje dag. I vissa perioder har jag önskat slippa min medvetenhet om den, men å andra sidan vilar så mycket av min tacksamhet i just det att jag inte helt kallt räknar med och bara tar för hivet. Och tacksamheten vill jag ha högren det mesta.