Vårt program denna lördagskväll: häng hos de bästa av människor.

Ingrids program denna lördagskväll: lek med en av dessa bästa av människor. En väninna som är ungefär 2,5 år äldre än Ingrid själv.

Och i bilen på väg hem säger hon från sin plats i baksätet:

– Tänk att en stor och en liten kan leka så bra tillsammans.

Sådana gånger förstår jag nästan vad folk pratar om när de lite försiktigt säger att hon är något lillgammal ibland.

För exakt två månader sedan, söndagen den 18 november, blev Arvid döpt. Jag hade sett fram emot hans dopdag nästan pinsamt länge. Och det blev en glädjens dag för oss. Häng med! Och det är än en gång Maria Hedengren som tagit bilderna.

Vi funderade väldigt mycket på hur vi ville ha vårt dop. Skulle vi ha ett familjedop i Österbotten eller ett församlingsdop i Helsingfors? Vi valde det senare trots att vi räknade med att alla våra ganska många familjemedlemmar inte skulle kunna vara med då. Vi räknade fel. Arvids två morföräldar, två farföräldrar, tre mostrar, två (typ) ingifta ”morbröder”, två fastrar, två ”farbröder”, elva kusiner och en bonusmoster kom till Helsingfors bara för att kunna vara med. Det kommer jag aldrig att glömma. Aldrig. I förgrunden Arvid med den moster som hade den längsta resan.

En stund före gudstjänsten och dopet började kyrkbänkarna fyllas. Närmare 170 personer var med när Arvid blev döpt. Familj, vänner, kolleger, tonåringar, församlingsbor… Jag behöver knappast säga att också det betydde mycket. Tänk att ni finns i vårt liv!

Efter predikan var det dags för dopet. Vi började med att sjunga psalmen Gud i mina unga dagar. Det är en av mina absoluta favoritpsalmer som vi också sjöng på min och Fredriks vigsel.

”Intet finns så ljuvt i världen som du är, o Herre kär. Skulle jag väl älska flärden, då av dig jag älskad är? Ren i livets morgonstund tog du mig i ditt förbund. Skulle jag dig övergiva som mitt allt har velat bliva?”

 

Arvid skulle vila i en av gudmödrarnas famn under dopet. Dopdagen till ära bar han samma dopkolt som hans mormor hade 50 år tidigare. Hans mamma, mostrar och systrar har också blivit döpta i den.

Dopet började. Med Arvids faddrar kring dopfunten. Det är inte lätt att välja gudföräldrar när man är välsignad med många riktigt goda vänner. Men samtidigt kändes valen alldeles självklara. Vi ville knyta just dessa fem personer till Arvid och hans liv på ett alldeles speciellt sätt.

Att Emmi och Anders tog tjänstledigt en dag och packade sina två små i bilen för ett knappt dygn i Helsingfors… Guld är det. Guld. Tänk att ni inte nappade på mitt erbjudande att bli faddrar i er frånvaro. Tack för att ni inte gjorde det!

Arvid vilade trygg och nöjd hos sin gudmor under hela dopet.

Läsaren med brutalt bra minne kommer kanske ihåg att Ingrids hälsotillstånd var skört. Att hon orkade vara med och vara på (ganska) stabilt humör bidrog till den där känslan av att dagen var nästan för god för att vara sann.

Axel (en av våra ”tonåringar” som faktiskt inte är någon tonåring längre) läste om hur Jesus lät barnen komma till Honom.

Fredrik berättade om den sång vi valt att sjunga som dopsång. I Kristus själv (In Christ alone) heter den. Oberoende av varandra hade vi båda tänkt på just den.

No guilt in life, no fear in death,
This is the power of Christ in me;
From life’s first cry to final breath.
Jesus commands my destiny.

No power of hell, no scheme of man,
Can ever pluck me from His hand;
Till He returns or calls me home,
Here in the power of Christ I’ll stand.

Det finns många fina versioner av den på engelska. Också några på svenska. Till exempel här.

Min yngsta syster tände Arvids dopljus.

Jag läste ett brev som jag hade skrivit till Arvid.

”Du kommer någon gång att bli sårad av någon klasskamrat som inte förstår att vara tacksam över att ens få andas samma luft som du, och jag ska försöka hantera det som en rationell vuxen människa. Men vet du vad? Det blir svårt. Du kommer ofta att få mig att tänka och känna sådant som är allt annat än rationellt.”

”Gud själv blir glad när han ser dig, Arvid. Han håller sin hand över dig och hans kärlek till dig är evig och totalt villkorslös. Därför, min älskling, behöver du aldrig någonsin vara rädd. Ledsen och arg kommer du att vara, men alltid trygg. Alltid buren.”

Av bilden att döma var jag tydligen lite rolig någon gång också. Eller så har jag bara en väldigt generös och lättroad vän.

Barn sjöng Gud som haver. Det hördes knappt till första bänkraden, men det var fint för oss som var riktigt nära.

Ingrid var enormt stolt. Ser ni hur rakryggad hon står? Hur fokuserad hon är? Hon såg det nog som ett viktigt storasysteruppdrag. De andra sångarna är gudsyskon och kusiner. Fotbollen är församlingens.

Kyrkans förbön. En förälder, en morförälder och en gudförälder bad för Arvid. Att Gud ska beskydda och bevara honom. Att Guds hand ska vila över honom och hans liv.

Den officiella fadderbilden.

Den mindre officiella föräldrabilden.

Den helt inofficiella mamma-son-bilden.

För mig som troende var dopdagen en viktig dag. En dag då jag fick bära fram min son inför den Gud jag bygger mitt liv på. En dag då jag på ett speciellt sätt fick tacka för Arvid. En dag då jag fick be för min pojke tillsammans med många av de människor som vi delar livet med. En viktig dag. En stor dag. En glädjens dag.

Å tredje sidan… Så länge de här är mina och jag deras vet jag nog inte vad uppskatta typ ingenting är.

Jag bara älskar att Ingrid tycker att den här bilden på oss är fin. Mycket är den. Men fin?

Vi skriver juli 2013 i ett vackert trähus en bit utanför Umeå, Sverige. På bottenvåningen sitter fyra flickor parkerade i soffan framför Madicken. Eller var det Saltkråkan? Svårt att minnas eftersom jag egentligen inte var med.

När barnen hade tv-stund tog jag och min syster varsin bok och en chokladplatta och kröp skamlöst ner i systerns och svågerns säng. Och där ligger vi sedan.

– Fatta vad bra vi har det, säger min syster.

– Jag vet, säger jag. Och jag tror vi känner samma sak i den stunden; att friheten är vår. Livet är vårt.

Jag kände också, redan i den stunden, att jag största delen av mitt liv inte skulle ha fått sådana enorma kickar av bok, choklad och lite lugn och ro. Och tänkte ut en ogenomtänkt slogan för småbarnsföräldraliv: Vill du uppskatta typ ingenting helt sjukt mycket – bli förälder!

Å ena sidan har jag börjat uppskatta sådant jag tidigare tog för givet. Och det är ju positivt.

Å andra sidan kan man ju hävda att det är lite sorgligt att femton minuter läsestund ifred är så bra att man tvivlar på att man alls förtjänar det.

– en underbar äkta man

– en underbar äkta dotter

– en syster som är en giver på alla områden (tack, älskade du, för att du möter mig i både det djupaste och svåraste och det ytligaste och gladaste)

– en bästa vän

– en genomcharmig gudson

Jag är tillbaka igen efter ett par dagars svacka. Och jag kan än en gång konstatera att jag verkligen inte är någon ö. Jag ska faktiskt inte vara ensam när livet visar sina mindre vackra sidor. Tungsinne blir alldeles för tungt när jag är ensam. Mörka tankar svarta.

Att vara buren är så skön. Nästan ingenting behöver vi klara ensamma. Visste du det?

Avgrundssorgen skingrades en stund mitt på dagen när jag fick efterlängtat och välkommet lunchbesök. När vännen gick och Arvid sov var jag ensam med tunga tankar igen. Och kunde konstatera att ensamheten är skön bara när sinnet är lätt.

Den nästan osannolika lyckokänsla som oftast är min har ett pris. Som dramatisk person är alla känslor så starka. Också de som man helst skulle försvaga till ett minimum.

Men så finner jag mig plötsligt liggandes raklång på sängen. Och på min mage ligger min son på sin mage. Och han andas samtidigt både lätt och tungt, sådär som trötta bebisar gör. Vi säger ingenting. Vi gör ingenting. Vi bara ligger där. Tysta. Stilla. Länge. Tillsammans. Och jag kände där och då att stunden var helande.

Ert engagemang i Arvids hud förra veckan var så rörande stort att jag inte kan annat än uppdatera er om läget just nu.

Hans hud älskade kortisonen. Sådär som trasig hud brukar. Den sög åt sig, tog till sig och den blev betydlig bättre efter bara någon enstaka omgång med salvan. Det röda försvann. Nästan så snabbt att man såg det hända om man tittade en lite längre stund.

Men underbart är kort. Och kortiosonkuren var också kort.

Efter ett dygn utan kortison var han sämre igen. Och efter två dygn ännu lite sämre. Och i den nerförsbacken lever hans hud just nu. Varje morgon lite sämre än morgonen innan. Utslagen är lite rödare, de drabbade fälten lite större. Magen, armarna och ryggen. Oh, ryggen.

Hur ledsen jag är? Avgrundsledsen. Fullt medveten om att utslag och eksem inte är livshotande så kan jag ändå inget annat. So shoot me.

Jag lever i pyjamasbyxor och en huppari från 2004. Att variera mig känns svårt. Typ omöjligt. Att min halva av garderoben ser ut såhär hjälper knappast. Det är två månader sedan Fredrik upplyste mig om att det börjar bli svårt att gå in i garderoben. Idag har jag gjort något åt saken. Obs – något.

Det finns kanske inget finare än att se Ingrid möta sin lillebror på morgnarna. Det är som om nattens vila fått henne att glömma att det finns en bror, så till sig är hon varje morgon.

– Hej, Arivd-gulle, säger hon med sömnig röst, ger en mjuk morgonkram och en lika mjuk morgonpuss. (Oj, så vi kan sakna dessa väldigt mjuka fysiska uttryck för kärlek sedan senare under dagen när hon nått sin vanliga energinivå och kraft)

Och han bara strålar när han ser henne, leendet är kanske aldrig så soligt som när storasyster är morgonmjuk och ger honom all sin dyra uppmärksamhet. Sedan kryper hon ihop bredvid honom där han morgonmyser i vår säng. Hon tar hans hand, lägger sitt huvud nära hans och blundar.

Och där och då är de bara finast av alla och allt. Någonsin. Tillsammans ännu finare än vanligt. Våra dyraste skatter.