Ibland när jag ser gäng med äldre barn eller yngre tonåringar frågar jag mig: skulle jag vilja att mina barn hänger med det här gänget?

Och ibland, till och med ofta, är svaret ett så rungande nej att marken skakar.

Själv var jag ett konstigt äldre barn. Tror jag. Jag var en sådan som grundande en inofficiell teaterförening tillsammans med mina systrar och några kompisar i grannhusen kring Setterbergsparken. I flera månader repeterade vi The Sound of Music och sedan var vi redo att möta vår publik.

Vi gick hem till grannar och erbjöd oss att komma och bjuda på en dryg timmes föreställning. Någon snäll tackade ja. Vi hade helst vardagsrummet som teaterscen och förklarade att vi också behöver tillgång till en loge där vi kan fixa klädbyten. Och dessutom behövde vi komma i god tid för att hinna bekanta oss med utrymmet och fixa kostym och frisyr. Passar det om vi kommer två timmar före föreställningen börjar?

Konstigt, ja. Kanske till och med på gränsen till för konstigt. Men ändå tryggt på något sätt. Med en tolvåring som inte vet vad märkeskläder är. Som aldrig har tänkt på alkohol eller sex i samma mening som sig själv. Som bara vandrar omkring i världen och skapar teater.

Jag tror att jag åtminstone inte blir rädd om mina barn vill hänga med ett sådant gäng.