Det förundrar mig att jag så ofta vet hur jag borde göra och ändå gör på ett annat sätt. Varenda gen jag äger som på något sätt andas förnuft vet att (helst) jag själv och (åtminstone) Ingrid måste utanför dörren någon gång på dagen för att livet ska kännas drägligt. Helst ganska tidigt på dagen.

Hon är tack och lov ingen sådan typ som kräver långa lekpass i park eller på gård, men åtminstone ett butiksbesök eller en bilutflykt eller en promenad om dagen måste hon få. Miljöombyte, helt enkelt.

Och fast jag vet det här så skjuter jag ofta upp där utegrejen. För det är ju så skönt med pyjamasliv, soffhäng, te med havregrädde och svensk morgon-tv… Hur ska man vilja byta ut det?

Nå, kanske för att man kan få nästan allt det där efter utegrejen också. Men då med en glad harmonisk fyraåring i bakgrunden. Och då fungerar det faktiskt ännu bättre.

Jag veeeet. Men jag gör inte så.

Kanske man börjar göra som man vet att man borde när man blir trettio?