Var du också vaken med ett barn i natt? Jag var. Mitt barn vaknade ungefär tjugo gånger i natt. Jag sov inte en enda hel halvtimme på hela natten. När alla andra äntligen sov stabilt vid kvart före sju var jag så arg och adrenalinstinn att jag inte längre visste vad sömn var. Så jag somnade först halv åtta, vaknade av en dröm tio minuter senare och av väckarklockan tjugo minuter efter det.
Arvid sov som en prins. Som vanligt. Han har sovit stabilare än sin syster nästan varje natt han varit en del av vår familj. Det är vår stora älskade lilla flicka som fortfarande kan störa vår nattsömn.
Så… Var du också vaken med ett barn i natt? Jag hoppas att det barnet antingen var sjukt eller yngre än fyra. Och jag hoppas att du/ni hittar någon slags kraft och ork att ta itu med problemen medan barnet är litet. Ingrids enormt taskiga sömnstart kostar fortfarande ibland. Glädjande nog alltmer sällan – men likväl ibland. Om jag hade vetat det när hon var fyra, åtta eller fjorton månader hade jag tvingat oss till radikala åtgärder. För hennes skull, vår skull. Allas skull.
Jag vet hur trött man är och att sömnskolor och dylikt käns som övermäktiga projekt. Sök hjälp, begär hjälp, kräv hjälp.
Jag är så glad att det vände för två år sedan. Att de goda eller halvgoda nätterna plötsligt blev flera än de dåliga. Men ännu idag är vår underbara dotters nattsömn skör. Minsta förkylning märks. Minsta förväntan. Minsta förändring. Vad som hände igår? Nattugglan var trött vid läggdags och somnade 20.30. En förändring för Ingrid som i jullovsskick somnat typ elva. Och jag sa ju hur nätter påverkas av förändringar.
Har du varit där? Med ett litet sömnsvagt barn? Vad gjorde du? Hur fick du det att vända? Vilket råd skulle du ge den som just nu befinner sig i just det läget? Goda hemligheter ska inte vara hemligheter. Alla vinner på att så många som möjligt sover gott.
Nästan för lycklig 
Jag har inte sovit många hela nätter (alltså från det jag somnat på kvällen tills jag vaknat av mig själv/väckarklockan på morgonen) på de strax över fem år som gått sen vi blev föräldrar första gången. Jag/vi har inte behövt direkt vaka med något av barnen, men äldre barnet har alltid sovit mer eller mindre dåligt och ända tills för några månader sen vaknade han s.g.s. varje natt och kom i vår säng. Yngre barnet sov som en prinsessa, i varje fall i jämförelse, tills hon började klättra ur spjälsängen och vi var tvungna att byta till växa-säng. Då började hon också vakna på nätterna och tassa över till oss. Så ganska länge har vi huserat fyra stycken i dubbelsängen. Sömnskolat har vi inte. Testat ett och annat knep nog, men vad gäller storebror så kom jag fram till att han bara är sorten som vaknar på nätterna och att han behövde den närhet han fick av att sova mellan sina föräldrar. Lillasyster är nog mera vanesorten som kommer till vår säng för att hon bara kommit in på det spåret. Men tillika så vad gör det om hon kommer och sover en stund nära mig? Just för tillfället är det rätt så bra ställt med våra nätter. Bästa lösningen hittills har varit att barnen delar säng. Det händer faktiskt att vi får ha dubbelsängen för oss själva hela natten. Men det händer inte tillräckligt många nätter i sträck för att jag ska hinna vänja mig av vid att vakna på natten. Dessutom är jag gravid, vilket inte precis hjälper upp saken heller.
Ja, det blev inga direkta tips här, kanske mera ett rop att vi är flera som inte sover så bra på nätterna. Man lever ändå. Det är kanske det jag fascinerar mest av i hela härvan – hur lite och hackig sömn man ändå klarar att leva på. Jag säger inte att det inte tidvis varit ytterst tungt, för det har det. Men det går. Och att behöva vakna bara en gång per natt (som vi ändå haft det ganska länge) är ju rena lyxen!
Amanda, du har mina fulla sympatier! Sov max 45 minuter i ett sträck mellan 00.30 till 05.30 den föregående natten… Har inga goda råd att ge gällande 4-åriga flickors sovvanor, hos oss är det 5-månaders prinsessan som behagar vakna titt som tätt nu på nätterna. Har vakat mer eller mindre i tre nätter nu så ringarna under ögonen börjar bli lagom mörka och synliga… 😉 Men jag har mina förhoppningar om att det kanske håller på att vända. Jag försöker nämligen övertyga henne om att när man är fem månader och väger närmare 9 kg så behöver man inte äta var tredje timme under dygnets mörkaste timmar… Har fått henne att avstå från maten – nu är det bara den sammanhängande sömnen som saknas! Styrka till er och till oss =)
Jag har inga goda råd att ge, bara mina djupaste sympatier. Speciellt Idun sov väldigt avhugget och kort när hon var bebis och under de där första åren trodde jag på riktigt att jag skulle bli galen. (Och ändå tror jag inte att jag har det ens en tiondel så jobbigt som ni har det.) Jag är oroad för att det kommer att upprepas igen när nya bebin anländer. Jag vet att det är värt det. I efterskott. Men fy vad konstig och trött och arg man blir när man inte får sova. Det är hemskt.
Oj, jag lider med dej, ni verkar ha det tungt! Vår son har många fantastiska kvaliteter, men sömn är inte en av dessa, tyvärr. Nu har vi ju bara ett års erfarenhet bakom oss, men jag tror jag vågar påstå att jag vid dethär laget vet vad ordet trött innebär. Arg och adrenalinstinn – oj så jag känner igen mej! Och jag avskyr att jag reagerar just så, att jag blir arg då jag inte får sova (vilket är varje natt, ungefär), men det kan inte hjälpas.
Tyvärr har jag inga goda råd att ge. Dock har jag märkt att det blir litelite lättare (för mej själv, för barnet är det ju fortfarande jättejättetungt) om jag inte stressar upp mej över att vi inte sover mellan kl 01 och 05.30 ungefär, utan istället tar det som det är och ”gillar läget” (ens lite). Men tack vare ditt inlägg har jag nu bestämt mej för att ta mej i kragen och ringa rådgivningen idag för vidare hjälp. Så tack för sparken i baken!
Kämpa på Amanda, du verkar vara en fantastisk mamma!
Jag är också där med ett sömnsvagt barn (även om det är jag som p.g.a. det sover sämst i hela familjen), som förhoppningsvis aldrig blir lika sömnsvagt som er Ingrid. Jag lider med er, för det verkar vara mångfallt värre för er än för mig.
Vi har fått anvisningar för natten från rådgivningen, men vad hjälper de då det bara är jag som vaknar till att barnet skriker på natten och det enligt rådgivningen vore bäst att min man alltid vyssjar barnet på natten. Det lär inte höra till min mans uppgifter att sköta barnet på natten. Hos oss är problemet det att barnet ”vet” att om man vaknar på natten får man alltid mjölk, för när jag kommer och vyssjar barnet doftar det den härliga doften av mjölk och skriket tilltar tills den får mjölk och efter åtta månader av mycket lite sömn orkar jag bara inte kämpa emot de där tidiga, tidiga morgontimmarna. Barnet är i den åldern och den storleken att nattmat inte är ett riktigt behov.
Varför är det främst mammor, som måste lida av att ett barn sover dåligt? Även om jag personligen inte känner någon mamma med små barn är jag nästan säker på att det i de flesta fall är mamman som får sköta nattvakandet med ett vaket barn.
Inatt var jag vaken med krasslig ettåring. En som också reagerar med sömnen då det är någon förändring, något särskilt eller något som hänt utöver det vanliga. Långt ifrån alla nätter är dåliga, men det senaste halvåret har jag varit vaken minst två gånger/natt. Oftast bara korta knyckar. Bäst sover han mellan sin mor och far.
Med fyra års erfarenhet av dylikt, har du något tips? Vad är du glad att du har gjort/gör? Vad skulle du inte i första hand rekommendera att någon gör på samma sätt?
Mitt enda råd är att försöka hålla fast i hur ni gärna vill ha det, när det gäller lillebrors sovande. För trots att han sover bra nu, kommer det att komma perioder där han också krånglar, men om ni fokuserar på hur ni VILL att det ska vara, så är det lättare att komma tillbaka på rätt spår igen.