Idun, som har många bra frågor, undrade: Kommer djur också till din himmel?

Det ärliga svaret är faktiskt att jag egentligen aldrig har funderat på saken. Men jag tänker såhär: i himlen behöver vi inte sakna någonting. Så om någon absolut behöver ha en hund i himlen för att kunna ha allt – då ska hunden dit. Och om någon (till exempel jag själv) absolut behöver få äta glass i himlen – då lär det flöda över av det himmelskt goda kalla.

Därmed inte sagt att jag nödvändigtvis tror på hundar och glass i himlen. Min poäng är att ingenting fattas oss där. Och om vi nu på jorden behöver tänka oss hundar och glass för att kunna tänka oss en tillvaro med allt gott så bjuder jag på att vi får tänka oss det. Om det sedan visar sig att hundar och glass av någon orsak är ovälkomna så kommer vi inte att märka det. Vi kommer alltså inte att sakna dem.

Överlag tänker jag väldigt lite och sällan på himlen. Jag bara litar på att de är fantastiskt. The shit, liksom. Därav mitt korta och ganska innehållsfattiga liv. Jag vet inte vad som händer sedan och hur det ser ut. Men jag är inte rädd, inte det minsta.

Femveckorsdagen till ära gjorde Arvid flera första:

– första spårvagnsresan
– första shoppingturen i centrum
– första bussresan

Han klarade allt till sin mors fulla belåtenhet.

Idun frågade också: Fördelar och nackdelar Österbotten/Helsingfors?

Vi tar det från början. Vi flyttade till Helsingfors för att jobba i en församling tillsammans med våra bästa vänner. Det beslutet fattade vi redan långt före vi visste att Fredrik skulle få jobbjobba (alltså få lön) i församlingen. Långt före vi visste vad någon av oss skulle jobba med här. Det var alltså församlingen som var syftet med vår flytt hit, till den stad som jag någon gång i min ungdom bestämde mig för att aldrig någonsin flytta till.

Och nu har vi den församlingen. Absolut ingen perfekt församling, men en församling som känns som vår med människor som känns som våra. Och på den punkten känns Helsingfors just nu överlägset. Jag är förstås inte säker, men jag tror att det församlingsarbete som vi gör här skulle vara väldigt svårt att göra i Österbotten. Åtminstone har jag svårt att se framför mig att österbottniska tonåringar gärna skulle hänga hemma hos prästen och hans familj. Helsingforsiska tonåringar verkar till vår stora glädje inte ha något emot det. Församlingen och speciellt tonåringarna där är en viktig del av vårt liv. Här vinner Helsingfors.

Mitt jobb ger också Helsingfors tilläggspoäng. Vilket jobb, alltså! Kan det vara roligt att gå till jobbet varje dag i tre år and till counting? Tydligen.

Vi har fått verkligt goda vänner under våra 3,5 år som huvudstadsbor. Till exempel den kvinna som igår besökte mig mitt i kanelbullebaket var helt okänd för mig före vi flyttade hit. Hon kommer att vara en del av mitt liv så länge vi båda lever. Tänk om jag hade missat henne! Igen – bra Helsingfors!

Men samtidigt har jag den tredje av mina bästisar i Österbotten, alldeles för långt borta. Och många andra goda vänner bor också där. För att inte tala om familjemedlemmarna. Och fadderbarnen. Jag missar för mycket av deras liv. Att träffas några få gånger i året när man tycker om så mycket är ju ett skämt. Här förlorar Helsingfors.

Alla jag känner i Österbotten bor större och finare och billigare än vi. Hm… Undrar vilken ort som vinner på den punkten?

Sedan brukar ju folk säga att allt finns i Helsingfors, men jag tycker att nästan allt finns överallt nuförtiden. Jag sitter hemma framför datorn och klickar hem saker som företag sedan skickar åt mig oavsett var jag bor. Och när det gäller konserter och utställningar så är jag halvimponerad och halvintresserad. Och helsmåbarnsmamma och därmed ganska begränsad när det gäller sådana saker. Så jag säger att det spelar väldigt liten roll.

Det finns en väldigt irriterande och oattraktiv jantelag som är rådande i Österbotten. Minus.

På vissa håll i Helsingfors finns en lite överlägsen elitistisk attityd. Också minus.

För oss handlar det nog ändå allra mest om människorna. Och här både vinner och förlorar både Helsingfors och Österbotten. Eftersom det utöver det just nu finns flera viktiga saker som gör att Helsingfors vinner (församlingen och mitt jobb) och bara en ganska oviktig sak som gör att Österbotten vinner (boendet) så känns Helsingfors just nu som det absolut vettigaste alternativet.

Men om du frågar mig på nytt efter några helt lediga semesterdagar i Österbotten lär du kunna få ett helt annat svar.

Jag är en sådan som googlar. Som formulerar kryptiska meningar och frågor som jag ibland tror att ingen annan någonsin formulerat för att sedan märka att en massa andra redan gjort det och att en massa olika svar och erfarenheter finns samlade i något forum någonstans.

Som jag kan älska internet ändå.

Sedan Arvid föddes har jag ibland googlat fraser som jag kombinerat med ordet amning. Och jag har insett det magiska med amningen, det dom jag måste erkänna att jag aldrig förr insett. Är du beredd? Okej, här kommer det.

Det magiska är att amningen i sig själv är lösningen på alla problem som är förknippade med den.

Har du ingen mjölk? Amma mera! Gör det ont när du ammar? Amma mera! Blöder dina bröstvårtor? Amma mera! Har du för lite mjölk? Amma mera! Har du mjölkstockning? Amma mera!

Och jag tänker att det här måste vara ganska tungt att läsa för den som verkligen kämpar. Den som redan ammar tio timmar i dygnet för att kunna ge sitt lilla barn något gott. Den som då börjar amma fjorton timmar för att det kanske kan vara lösningen. Och så kanske det inte alls är det.

Överlag är jag lite skeptisk till det som nog ändå måste kallas amningshysteri. Jag finner det till exempel intressant att ingen på bb någonsin frågade om jag tänker amma min bebis. Och lika intressant finner jag det att väldigt många utanför bb sedan frågar om jag ammar min bebis.

Ganska många nya mammor svarar ändå nej på den senare frågan. Och det kanske är smärtsamt att behöva göra det. Kanske de där fjorton timmarna ändå inte gav önskvärt resultat. Kanske hon äter depressionsmedicin för att hon känt sid ledsen varje sekund sedan bebisen kom. Kanske bebisen totalvägrar och hon känner sig avvisad av den lilla människa hon älskar mest.

Kanske vi kan komma överens om att hon säkert berättar om hon ammar om hon vill.

(Och ja. Både jag och hon vet att du inte frågar av illvilja. Knappast ens av harmlös nyfikenhet utan bara för att du bryr dig. Men det kan ändå kännas väldigt tungt att vara tvungen att svara. Jag minns att jag en gång i en kolumn om samma ämne skrev såhär: Om jag inte vet vad du heter behöver du inte veta vad jag gör med mina bröst. Och mycket har hänt på fyra år, men jag tycker den meningen håller fortfarande.)

Idun frågade: Lever du grönt?

Jag tillhör ju en generation som per automatik gör mig något sånär miljömedveten, medveten om att jorden är ändlig. Liksom hennes resurser. Som har besökt Håll skärgården ren med lågstadieklassen. Som sett Tippen som sommarlovsprogram (vem minns det?). Som alltid haft fler än en roskis hemma.

Men lever jag grönt? Inte så grönt att jag skulle våga påstå det. Det beror förstås på vad man menar med att leva grönt, men jag är ganska mån om att inte påstå mig leva enligt principer och ideal som jag egentligen inte alls lever enligt. Eller lever slarvigt enligt. Jag jämför mig gärna med de bästa och kommer nog definitivt till korta. Vi har engångsblöjor, bara en sådan sak.

För några år sedan blev jag mera medveten om den överdrivna konsumtionens konsekvenser för vår värld och jag har försökt skärpa mig sedan dess. Tog några steg framåt på den gröna stigen. Förhoppningsvis blir jag bättre. Mera villig att offra min egen bekvämlighet för miljöns bästa.

Bara din fråga, Idun, skapar faktiskt lite mera längtan efter lite mera grönhet. Tänk om jag skulle kunna svara ett rungande ja på din fråga om några år till.

På söndag är det dags för årets fest. Jag har idag inlett förberedelserna och bodde således i mitt förkläde en stor del av eftermiddagen.

Mitt i kanelbulleproduktionen kom en av mina bästisar. Och hon satt helt förundrad och tittade på när jag fyllde den fjärde plåten med bullar. Enligt henne framställer jag mig själv som en totalt ohuslig människa och att då se mig snurra ihop kanelbullar ”snabbare än någon annan” (ungefärligt direkt citat av bästa vännen) var tydligen närmast chockerande. En annan av mina bästa vänner uttryckte också för en ganska kort tid sedan sin förvåning över det faktum att jag brukar baka kanelbullar så det är tydligen en egenskap hos mig som rimmar illa med många av mina andra egenskaper. Men likväl är det en egenskap. Jag kan baka kanelbullar. Snabbt och smidigt och utan receptbok. Det, bland mycket annat, tackar jag min mamma för.

En ganska kort tid efter att jag hade fått Ingrid träffade jag en flerbarnsmor som upplyste mig om att ett barn är ingenting men att man inser det först när man har många. Jag trodde henne inte. Jag satt eller stod eller låg eller vankade omkring gråtande på nätterna med en skrikande nyföding. Och så kommer någon och säger att ett barn är ingenting.

Jag hävdar att kvinnan gjorde fel som sa som hon sa. Men efter en dryg månad som tvåbarnsmamma förstår jag vad hon menar. När jag är ensam hemma med Arvid känns han som ingenting. När jag är ensam och handlar mat eller går på café med Ingrid känns hon som ingenting. Antagligen för att så stor del av barnaskaran är borta när jag umgås med bara en dem. Men som enbarnsförälder är det där ena barnet alltid hela skaran och då är det faktiskt inte ingenting. Då är det allt man har och alltså ganska mycket.

Joanna ställde frågan: Är lite nyfiken på hur ni tänkte med att Ingrid är på dagis fast du är hemma. Jag jobbar själv två dagar i veckan och då är vår 2-åriga dotter på dagis. Nu är barn nummer 2 på väg och jag skulle väldigt gärna vilja att dottern fortsättningsvis skulle vara på dagis 2-3 dagar i veckan fast jag är mammaledig. Av olika orsaker är det här väldigt viktigt för mig. Men det känns nästan lite förbjudet. Har ni stött på något motstånd i frågan?

Tack för frågan! För det första: nej, vi har aldrig stött på något motstånd. Ingen har ifrågasatt vårt beslut eller kritiserat det. Åtminstone har ingen varit modig nog att ta upp det med oss. Vad folk säger när vi inte hör är en annan sak, en sak som vi faktiskt bryr oss ganska lite om.

Ingrid har sedan Arvid föddes varit på dagis tre dagar i veckan. Hon är idag snart 4,5 år gammal och har gått på dagis sedan hon var ett år och två månader. Med tanke på att hon varit på dagis största delen av sitt liv har det blivit något vardagligt, naturligt och självklart för henne. Att plocka henne ur det samtidigt som en annan enorm livsförändring ägde rum kändes dumt. Och hittills känns det som ett bra beslut. Hon är alltid väldigt glad när det är tisdag och dags för dagisdagar igen. Och lika glad är hon när det är fredag och hon har hemmadagarna framför sig.

Hon tycker om att vara på dagis och hon har nästan alla sina kompisar där. Skulle vi bo i Österbotten skulle hon ha en stor del av sina kompisar hemma med någon av deras föräldrar och då skulle vi kanske ha valt annorlunda. Men här i Helsingfors har våra föräldralediga kompisar betydligt yngre barn och jag tycker att Ingrid ska få leka också med jämnåriga barn, inte tillbringa alla dagar med bebisar och på bebisars villkor. Hittills har Arvid ganska långt dikterat villkoren för våra hemmadagar och det skulle kännas orättvist mot henne om alla dagar var sådana dagar.

Om det plötsligt blir så att hon börjar vantrivas på dagis och ogärna går dit på morgnarna måste vi förstås fundera om. Men så länge hon trivs vinner både hon och jag. För visst är det skönt att få ha några dagar i veckan som är bara mina och Arvids. Sådana dagar som jag och Ingrid också fick ha då det begav sig.

Jag är ganska säker på att olika lösningar är de rätta för olika familjer. Det är väldigt sällan så att alla vill och ska göra på samma sätt. Om du, Joanna, känner att du gärna vill att din dotter fortsätter på dagis så tycker jag att du ska börja så. Du kan alltid ändra dig om det senare visar sig att det inte känns bra. Jag hoppas att ni fattar det beslut som känns bäst för er och struntar i att det känns lite förbjudet. Skulle det vara förbjudet skulle det ju vara förbjudet. Att låta andras åsikter påverka så viktiga beslut brukar sällan leda till något gott. Lita på att ni vet vad som är bäst för er familj och välj det!

Det finns mycket fint med att ha en fyraåring. Något av det finaste är att en människa i den åldern tydligen snappar upp alla ord men ofta missar i vilka sammanhang ordet kan användas. Dagligen använder Ingrid ord på förvirrande och komiska sätt.

Ofta skapar hon också egna varianter av ord hon nästan snappat upp.

– Arvid tittar alldeles förbroat på mig när jag dansar, sa hon på morgonen.

– Arvid ser alldeles betänksam ut, sa hon vid lunch.

Och jag tänker att det knappast är en tillfällighet att många av de här orden används när hon talar om Arvid. När vi stora talar om den lille.

Och Ann hade ännu en fråga: favoritmaträtt/hatmaträtt?

Favoritmaträtt:

– biff, klyftpotatis och en gräddig god sås

– tortillas

– en sallad med bra grejer i

– pizza

– lasagne

Relativ favoritmaträtt (alltså med tanke på hur lite den kostar i tid, ansträngning och pengar):

– makaroner och maletkött.

Hatmaträtt:

– skinkfrestelse

– Janssons frestelse

Tydligen kan jag skriva korta svar åtminstone ibland.