Jag tror inte att döden är slutet. Och just idag kändes det väldigt skönt att få tro just så. Idag har Ingrid nämligen gråtit floder och hav för att hon fick veta att Astrid Lindren är död. Och via de floderna och haven kom vi att samtala om döden. Den dagen som vi nog visste att skulle komma någon gång. Vi kom också att googla fram bilder på Astrid Lindgrens grav. Den dagen som vi nog inte visste att skulle komma någon gång.

Måste alla dö? Varför måste alla dö? Vad händer sedan?

Frågorna är svåra, också för mig. Men det kändes skönt att få säga vad jag tror; att vi får vara hos Gud. Den Gud som jag tror att är ren kärlek, med allt det goda som det innebär. Och det förstår sig inte Ingrid riktigt på. Åtminstone inte om man använder de termerna. Men vet ni vad hon förstår? Att himlen är en plats där hon kan äta vanlig mjölk utan att bli sjuk. Och även om hon tack och lov snyftat och sagt att hon inte vill dö så kom vi fram till att det sedan någon gång när man är riktigt gammal och riktigt trött blir spännande att åka till Gud och se hur det är hos honom. Och smaka på vanlig mjölk.