Isprinsessan av Camilla Läckberg. Jag läser egentligen aldrig sådana här böcker. Och även om den var spännande så var det lätt att minnas varför jag inte läser dem. Jag klarar inte av dem. Jag tycker de är för spännande. För skrämmande. Det blir inte bra. Jag får nog inse att det inte skett någon förändring på det området. Jag minns ingenting annat än att jag hela tiden tänkte att jag nog inte ska försöka igen på väldigt, väldigt länge.

Niceville av Katryn Stotckett. Jag älskade filmen.  Såg den två gånger och kommer helt säkert att se den igen. Tyckte väldigt mycket om boken också. Berättelsen är både tragisk och vacker. Och karaktärerna är ju också både tragiska och vackra.

En andra chans av Danielle Steel. Den här läste jag för att jag och Malin kom överens om att ge Steel en andra chans (ha ha) efter en paus på drygt tio år. Den heltäckande analysen kommer först när Malin avklarat sin läsning (jag vill ju inte påverka henne i någon viss riktning). Men om vi säger så här: det lär kunna ta tio år igen.

Love & war av John och Stasi Eldredge. En bok om äktenskap och kärlek som innehöll en hel del bra poänger, rätt mycket humor och en del konstateranden som jag på inget sätt kunde identifiera mig med. Älskade kungstanken på något sätt och de utmaningar som boken kom med. Det är svårt att älska på riktigt.

Fakta om Finland av Erlend Loe. Jag som ofta tyckt att Loe är riktigt vass kom inte riktigt överens med den här boken. Kanske vi kan skylla på hormoner. Men jag slukades aldrig av berättelsen. Jag skrattade knappt. Fast berättarjaget var (som vanligt) en udda och intressant typ. Men den här gången räckte det inte.

Heja heja av Martina Haag. Som titeln nästan avslöjar handlar den här boken om löpning. Jag läste den på ipaden (tack, moster!) under de första nätterna hemma i samband med nattamningen. Haag är ju lite rolig och har skön självdistans och visst längtade jag lite efter att få börja springa igen.

Jane Eyre av Charlotte Brontë. Usch. Ända tills jag började med den här boken hade oktober ett ganska bra läsflyt. Jane Eyre blev dessvärre en propp som jag fick jobba med alldeles för länge och sedan kom jag inte riktigt igång mera. När man inte vill läsa läser man inte och då stannar det lätt upp. Att inte tycka om en klassiker känns nästan förbjudet. Jag förstår ju att den var stor och märkvärdig då i mitten av 1800-talet och kan uppskatta den för det (åtminstone nu när jag inte mera behöver läsa den). Men samtidigt är det ju förståeligt att den inte har samma effekt nu ganska många år senare.

Rosor, min kära, bara rosor av Mark Levengood. Jag har småälskat alla Levengoods böcker. Han skriver vackert och bjuder på sig själv och sina närmaste på ett fräscht sätt. Det känns som om Levengood ser lite mera än vi andra och det är fint att han delar med sig av det.

Jag ger oktober som läsmånad 1,5 av 5 höstlöv. Det var nog en svag månad, både kvalitativt och kvantitativt. Man kan tydligen inte vara på topp jämt. Inte ens som läsare.