Det fanns en tid då hårfärgning för mig innebar ett par timmars rent nöje. Lite eller mycket dyrt var det ju, men ändå ett nöje. Ett rent.

När jag idag motionscyklade med färgen i håret kände jag att det där nöjet var något avlägset. När jag sedan skulle hoppa in i duschen för att skölja ur färgen och Fredrik kommer in i badrummet med en vrålhungrig Arv på armen var nöjet ännu mera fjärran. Och när min färg sedan får verka överlänge medan jag ammar en kvart på soffan minns jag inte längre att orden hårfärg och nöje någon gång befunnit sig i samma mening.