Ja, det här den långa versionen. Nu är du varnad.

Måndag 8 oktober. Jag har just avklarat kvällens kraftansträngning. Jag har motionscyklat mina 12 kilometer, tvättat håret och rakat benen. Jag ligger på sängen och surfar. Äter rågbröd med skinka och dricker röd mjölk. Hör att Fredrik ser en fotbollsmatch i vardagsrummet. Ingrid har inte somnat. Klockan är kvart över nio när jag läser Amanda Schulmans blogg och vattnet plötsligt går.

Och det är konstigt. För även om det beräknade datumet är bara fem dagar bort så har det ändå känts avlägset hela tiden. Jag är inte beredd. Men undrar å andra sidan om man någonsin kan vara helt beredd.

Vi letar fram kvinnoklinikens telefonnummer och får veta att vi får stanna hemma i natt eftersom jag inte har några värkar alls. Men om vattnet blir färgat måste vi höra av oss igen. Den av mina systrar som delar hemstad med oss är i Åbo för tillfället och vi börjar reda ut reservalternativ. Och en timme senare blir vattnet färgat. Vi ringer kvinnis igen och får höra att vi ska komma in och kolla. Vi ringer en av mina bästisar som kommer körande till oss för att vara med Ingrid.

Vi kommer till kvinnis jouravdelning och den barnmorska som tar emot oss undrar om jag är gravid. Det är ju en rolig fråga att få (av ett proffs) när vattnet just gått i fyrtionde veckan. Jag undersöks och blir dömd till att stanna kvar på sjukhuset eftersom det alltid finns infektionsrisk om vattnet är färgat. Fredrik blir dömd till att åka hem igen. Och jag blir så ledsen. Jag tror att jag fäller en tår eller två när jag ligger i min sjukhussäng på avdelning 42. Jag vill ha honom hos mig. Och jag vill ha en annan förlossning än den här.

För precis så här började det med Ingrid. Vattnet gick hemma en kväll och jag kände ingenting, inga sammandragningar och inga värkar. Och jag blev sedan igångsatt och min kropp reagerade så långsamt och det blev en lång och utdragen förlossning som jag inte tyckte om. Det här känns alldeles för bekant.

Därför blir jag nästan lite glad när jag börjar känna smärtor komma och gå efter tre på natten. Något kanske håller på att hända!

Men på morgonen blir jag sorgsen igen. Enligt barnmorskan kommer värkarna för sällan för att någon förlossning ska kunna vara på gång och jag får läsa papper om olika igångsättningsmetoder. Jag ligger och andas genom värkarna och allt känns sorgligt. Ballongmetod är säkert bra, men jag vill inte. Jag vill att min kropp ska vilja själv. Och jag vill att bebisens kropp ska vilja själv.

Vid lunch blir jag undersökt av läkaren som ska avgöra igångsättningsmetod. Istället konstaterar hon att jag är öppen tre centimeter och att en förlossning visst är på gång. Och här vänder det plötsligt. Det här känns ju inte alls bekant, det här känns helt nytt på ett positivt sätt. Jag får kraft att kämpa vidare och jag andas bra. Den där känslan från första förlossningen av att jag bara spände mig och gjorde  helt fel finns inte alls. Jag känner att jag kan slappna av och fokusera. Och det är en skön känsla. En känsla av kontroll. Och när Fredrik kommer är allt bra. Då vill jag ut och gå en sväng. Och äta glass.

Sedan på eftermiddagen börjar värkarna på en gång komma väldigt tätt och på samma gång komma väldigt aggressivt. Min andning räcker ingenstans längre och jag börjar spänna mig istället för att slappna av. Och jag blir flyttad till förlossningsavdelningen. Klockan är kvart över tre.

Där får jag en ny barnmorska och hon frågar mig om jag vill ha bedövning. Jag säger att jag inte vet. I den stunden är jag värkfri och då känns bedövning överskattat. Men stunden går snabbt över och så fort nästa värk kommer beställer jag epiduralbedövning. Barnmorskan kallar på anestesiläkaren som enligt henne ”inte pratar speciellt mycket men är bra på sitt jobb”. Några minuter senare är han på plats och jag är bedövad.

Kvart före fyra på eftermiddagen börjar en magisk stund. Jag ligger på sängen och vilar mig. Jag läser. Jag blundar. Jag tror att jag slumrar till. Jag låter Fredrik gå till kafeterian och äta smörgås. Jag mår så bra. Känner ingenting som ens påminner om smärta. Fyrtiofem minuter går.

Halv fem kollar barnmorskan läget och jag är öppen sex centimeter. Hon säger att jag kan kalla på henne när jag börjar känna av ett tryck mot tarmen. Och tio minuter senare känner jag trycket, som jag tror att är wc-nöd. Och jag kallar på henne för att hon ska komma och befria mig från slangar och maskiner så att jag kan gå på toaletten. Men när hon kommer säger hon att det nog är bebisen som vill komma ut. Jag är plötsligt öppen nio centimeter och det är nära nu.

Fem före fem får jag börja krysta. Och det gör ont. Oj, så ont det gör. Men jag vet ju att krystningsskeden i princip aldrig någonsin varar för evigt. Nu ser jag slutet. Och mitt i smärtan kan jag ändå tänka på just det; att det är nära. Åtta minuter senare är det över och jag får hålla min lilla pojke klockan 17.03 tisdagen den 9 oktober.

Förlossningen som började så tarvligt slutade så festligt. Det gick just precis så snabbt som jag hoppades men inte vågade tro. Ordentligt smärtsamt var det egentligen bara fyrtiofem minuter före epiduralen och åtta minuter i samband med krystningen. I övrigt orkade jag hur bra som helst.

Jag fick en fin förlossningsupplevelse. Jag som alltid har tänkt att jag inte är gjord för att föda barn och att det aldrig kommer att fungera speciellt bra för mig fick plötsligt se något helt annat. Det kan faktiskt bli helt annorlunda än gången innan. Till och med om det börjar på exakt samma sätt: med färgat fostervatten som går utan att du känner av några värkar, utan att kroppen verkar vara på gång och beredd.

Vill jag göra det på nytt imorgon? Nej. Direkt roligt är det inte och jag förstår fortfarande inte riktigt det där som många andra talar om; den där oerhörda fascinationen inför livets under. För mig kom den fascinationen först senare. Men tanken på att eventuellt någon gång i framtiden föda ett barn till skrämmer mig inte. Och för mig är det att ha kommit långt.