När man läser min senaste lista över graviditetskrämpor kan man med rätta känna att jag kommer lite för lätt undan. Därför, för att liksom balansera upp bilden av den välmående gravida kvinnan i balans: en lika sann sida av myntet som inträffade idag för ganska precis två timmar sedan.
Jag tillredde lunch hemma åt mig och Fredrik. Han kommer hem från jobbet och äter ris och kyckling som hans gravida fru med omsorg lagat. Det är bara det att det är något lite konstigt med kycklingen. Jag märker det själv och övertygar mig själv om att det nog inte är någon fara så jag äter upp hela min filé. Fredrik märker det också och övertygar sig själv om att det nog kan vara någon fara och äter alls upp sin filé.
Varpå jag börjar gråta.
Ja, bara det. Hur kan man börja gråta bara för att en annan människa inser att kyckling som smakar konstigt kanske är bra att hoppa över när man ska jobba intensivt hela helgen?
Och jag visste ju i samma stund som tårarna kom att det är helt och hållet graviditetens och hormonernas fel. I vanliga fall skulle jag aldrig. På riktigt – aldrig bryta ihop av eller ens reagera på en sådan sak. Och trots att jag vet vad det beror på och således borde kunna rationalisera bort mina känslor av… ja, typ sorg, så ligger jag i sängen ännu tio minuter efter att han gått tillbaka till jobbet och småskakar av gråt och självömkan.
Sedan somnade jag någonstans där i vimlet och det löste väl det mesta. Åtminstone grät jag inte mera när jag vaknade just.
Listan som jag skrev i förrgår var helt och hållet sann. Det moln av lycka som jag flöt fram på igår var helt och hållet sant. Och den tragikomiska lunchupplevelsen idag var helt och hållet sann. Och tillsammans utgör väl de där tre ganska långt hela den sanning som är min just nu.
Jag ber om ursäkt. Jag är SÅ gravid.
Nästan för lycklig 
Jag måste le lite för mig själv… Känner SÅ igen mig i de där känslostormarna över helt obetydliga saker som är ganska otypiska för mig, men som var relativt vanligt förekommande hos oss ännu för ca 2 månader sedan… Oj den där känslan när man vet att man kommer att reagera fullkomligt irrationellt, men inte kan göra något för att stoppa tårarna som man VET att kommer. =) Just det här med hormoner och känslostormar var kanske det som skilde mest för mig mellan första och andra graviditeten.
Lycka till med resten av din gravida tillvaro, och lycka till med det som kommer sedan! Här njuter vi av vår lillasyster som redan hunnit bli snart två månader gammal. Det är precis så ljuvligt (och tungt) som man minns att det var med nr. 1!
Skönt att höra att andra lidit av samma beteende. Det tröstar lite. Tack för hälsningen! Det börjar ju närma sig och vi väntar och längtar. Samtidigt som vi njuter av det lugn som är nu före stormen.
Och du är SÅ underbar! Ärlig och skön.
Tack, du fina!