Jag tog på mig min maxiklänning samt mina bekännelseörhängen och låtsades att mitt hår inte var smutsigt som synden och gick på överraskningsfest. Våra goda vänner, församlingens tidigare ungdomsledare, ska åka till England för ett år. Så vi samlades och firade och tackade och sörjde och önskade allt gott. Och jag grät. Förstås. Jag är värdelös på att ta farväl.