Smärtan vid en förlossning är inte farlig. Alltså måste den gå att uthärda. Det måste gå att bara rationalisera bort smärta som inte är skrämmande. Det går till och med att skratta den i ansiktet. För den är ju som sagt, till skillnad från nästan all annan smärta, helt ofarlig.
Så tänkte jag för drygt fyra år sedan när det begav sig. Och jag hade noll förlossningsrädsla. Noll. Jag, som redan som barn tänkte mig en framtid som ogift och barnlös för att aldrig någonsin hamna i en förlossningssal, kände plötsligt bara: bring it on.
Den här gången känns det annorlunda. Förlossningsrädsla är nog att överdriva, men jag har svårt att tro att jag kommer att ha samma självförtroende som jag hade inför den första gången. Jag har till och med svårt att tro att jag om tio veckor kommer att gå omkring och önska att det äntligen skulle kunna sätta igång. För nu vet jag. Nu vet jag hur jag reagerar. Hur jag spänner mig och låser mig och hela mitt väsen vet att jag gör helt fel men jag ändå inte kan något annat. Hur ofarlig smärta kan skrämma. Hur det där som jag var ens lite orolig för innan, det som gick att fantisera sig till, (en spruta i ryggen och att gå sönder) inte ens märktes i det hav av smärta som omgav mig. Usch.
Och ändå. Jag vet också att jag redan när Ingrid var en halv dag tänkte att jag absolut kan göra om det här. Jag vet också att jag under förlossningen aldrig någonsin tänkte att det här är absolut sista gången. Och jag vet att det är så värt det. Att hon är så värd det. Och att den lilla människa som just nu växer och gror kommer att vara så värd det.
Så därför är jag inte rädd. Även om jag i ärlighetens namn gärna skulle hoppa över själva förlossningen. Jag fick aldrig en känsla av att det är det här jag är skapad för när jag födde barn. Jag kände och känner noll fascination för förlossning som fenomen, och har insett att jag är nästan lite ensam om det. Och jag skulle inte tycka att jag går miste om något centralt om barnet bara gavs till mig. Skulle jag få ett erbjudande om att få barnet levererat hem till oss på beräknad dag skulle jag ta det. När som helst. Och älska den lilla lika förbehållslöst också utan timmar av lidande och trötthet och kamp innan vårt första möte.
Nästan för lycklig 
Oj du. Känner igen mig så. Båda gångerna har jag tänkt, och även sagt, att jag ALDRIG vill göra det igen. ”Aldrig mer” har jag snyftat fram mellan värkarna. Inte för att förlossningarna på något sätt varit dramatiska utan för att smärtan varit så skrämmande, som du säger. Och känslan av att förlora kontrollen, eller av att inte ha någon kontroll alls, har nästan skrämt mig ännu mer. Efter första förlossningen tog det månader innan jag ens kunde tänka mig att föda igen. Kanske tog det ett år. När jag väl var gravid igen hann jag knappt hinna tänka på det innan förlossningen var ett faktum. Du minns ju. Visst sa jag också då mitt i förlossningen ”aldrig mer”, men ändå var det annorlunda. Jag visste lite om vad det var jag skulle igenom, på gott och ont förstås. Jag kände mig mer fokuserad och målinriktad och mindre låst och förvirrad. Och det mäktigaste var att jag redan följande dag sa ”jag vill göra det igen” till min mans stora förvåning (eller förskräckelse kanske) 🙂 Ingen vet hur det blir för dig när det väl är dags, men jag hoppas och ber att allt ska gå så bra som det bara kan och att belöningen är fantastisk.
Tack du! För ditt hopp och dina böner. Och med din andra förlossning antar jag att det fanns andra känslor än smärtan som var starka; en enorm tacksamhet över att det blev som det blev!
Jag är väl den typiska skapad-för-att-gör-detta-typen, antar jag, efter 5 st. Men måste nog medge att jag tänkte ”and why am I here again?” i något skede mellan smärtorna. Det mest frustrerande var kanske att man blev annorlunda behandlad efter ett par, tre förlossningar. Inget daltande (kanske att föredra?), ingen extra omsorg, snarare ”tryck ut ungen och åk hem”- andan rådde. Lite irriterad blev jag allt när nr 5 kom och jag blev utsparkad från BB efter ett par dagar trots att resten av gänget hade magsjuka hemma. Naturligtvis är det roligt att åka hem så fort som möjligt men jag konstaterade att jag måste vila så mycket jag bara kan på sjukhuset för när jag och nykomlingen träder över hemtröskeln drar vardagen igång. Nu hamnade jag lite från ämnet men jag och alla här med mej ber och tror att allt ska gå bra. Kramar.
Ja, du är ju ganska rutinerad vid det här laget. Smärtan avtar kanske för varje gång. Och tron på att det går bra ökar kanske också. Tack för bön och tro!