Ännu om det här med små barn och bekymmer i samma storlek… Idag när vi fredagshandlade påmindes jag om en tid i mitt liv, en tid då jag nog kände mig ganska bunden av moderskapets bojor. Under den här tiden fylldes jag nämligen av enorma frihetskänslor när jag ensam fick gå och föra butiksvagnen från bilen till vagnparkeringen. Jag kände mig så fri att jag kände mig nästan lite skyldig. Får man ha det såhär bra liksom?
Föräldraskap lär en nog att uppskatta det lilla. Frågan är ju om alla verkligen vill lära sig det. Vill man tycka att femton ostörda minuter med en tekopp och en bra bok är nästan för bra för att vara sant? Får man ha det såhär bra liksom? Eller vill man tycka att det hör till en rimlig del av en dag?
Ja, inte vet jag. Men jag vet att jag ligger i sängen och surfar och Fredrik i samma säng och slumrar. Ingrid bygger en djurpark i duplo i sitt rum. Och nog har vi det bra. Får man ha det såhär bra liksom?
Nästan för lycklig 
Jag skuttade också som på moln här om veckan då jag vågade lämna alla tre inne (äldsta sonen lovade dyrt och heligt att han vaktar ettåringen noga) och föra ut rosken (det tar kanske fyra-fem minuter). Då hade jag varit ensam med dem 24/7 i nästan två veckor. Oj vilken frihet att gå där utan att skuffa på vagnen eller bära stretande barn. 🙂 O vet du, just nu är jag helt ensam hemma. DET om nåt är lyx!! Fast så saknar jag lite att borra in näsan i knubbisens hår. Men jag tror att det gör mig väldigt gott med lite saknad.
Oj! Två veckor ensam dygnet runt!!! Sådana prestationer övergår mitt förstånd och mina mest skrämmande fantasier. Du borde få ett uppslag i en rekordbok.