Jag tror faktiskt att det finns människor som det är mera synd om än mig. Antagligen är det mera synd om de allra, allra flesta. Om inte alla. MEN. När Ingrid just, efter drygt 1,5 dygn helt utan symtom, kastade upp på tamburgolvet så brast nog någonting i mig. Ni måste komma ihåg att jag fortfarande är ensam hemma med henne och att jag i två dagar skött både henne och jobbet halvhjärtat och har enorma samvetskval gentemot båda.

Det är fritt fram att tycka synd om mig.