Jag har aldrig förstått mig på uttrycket små barn och små bekymmer och stora barn och stora bekymmer. Nu är ju mitt perspektiv kort och jag inser att jag bäddar för spydiga kommentarer om att jag kan återkomma när jag har barn som skriver studenten. Men också en människa med begränsat perspektiv får tycka. Och enligt alla konstens regler borde väl regeln i så fall också lyda mindre barn mindre bekymmer och det kan jag ju uttala mig om. För Ingrid har varit mindre än nu.

Men aldrig har väl bekymren varit så små som de är nu. Och det här säger jag rakryggat dagen efter en natt då vi vakat med en mörtpigg dotter mellan 03.34 och 05.51. Vår tillvaro är en dröm.

Idag har hon varit på jobbet med mig mellan halv elva och halv tre medan jag läste elevtexter. Sedan hade vi den mest harmoniska och mysiga handlingstur en människa kan drömma om. Och nu äter vi rågbröd framför Alla vi barn i Bullerbyn och på något plan känner jag att tillvaron alltid är angenäm med en människa som förstår att uppskatta en bra film.