I dagarna har jag läst en av de bästa böcker jag läst på länge. Den är fruktansvärd. Och fruktansvärt bra. Vi måste prata om Kevin av Lionel Shriver. Som jag har levt med mamman till den nästan sextonåriga pojke som skjuter ihjäl sju skolkamrater och två av skolans anställda. Som jag har levt mig in, som mamma och som lärare. Den stora mardrömmen. Och boken var fantastisk och obehaglig på samma gång. Aldrig tråkig. Aldrig lättillgänglig. Aldrig nattsvart. Aldrig någonsin ljus.
Och nej, jag avslöjar ingenting när jag avslöjar massakern. Den avslöjas redan i mening ett på pärmens baksida.
Nästan för lycklig 
Jag älskade den boken. Var lite skeptisk först men sen kunde jag inte lägga ifrån mig den eller sluta tänka på den.
Nej, den tar nog tag i en. Jag har inte riktigt landat i verkligheten ännu fast det gått två dagar sedan jag läste ut den. Har svårt att ta till mig nästa bok. Den känns så tom i jämförelse.