Ibland när jag känner mig lite uppgiven så funderar jag på varför det negativa alltid upplevs som ärligt medan det positiva upplevs som förskönande.
Kommer du ihåg den där flickan på din klass i lågstadiet? Hon som ritade de finaste bilderna men som alltid sa att de var så fula trots att hon nog visste att hon ritade bättre än alla ni andra? Kommer du ihåg den där snyggaste flickan på din klass i högstadiet? Hon som klagade på tjocka lår och finnig hy trots att hennes lår var handledstunna och hennes hy som hämtad ur en efter-bild i en clerasilreklam?
Kommer du ihåg att du själv någon gång gjorde något liknande?
Tror vi faktiskt att alla de där flickorna plötsligt bara försvinner ur oss vuxna människor? Att tendensen att vara negativa aldrig någonsin längre är ett sätt att söka andras bekräftelse? Utan alltid bara ett sätt att förmedla ärlig verklighet?
Nästan för lycklig 
Som mor och stundvis lärare påminner jag ständigt barna att vara stolta över det de gör. Våga hävda sig, våga lyfta sig. ”Det går inte” blir ibland svaret. Men det måste ju gå tycker jag. Och det börjar med sig själv. Alltså ger jag mig själv beröm, gärna i dansande ordalag. Typ: Jag är så fin idag, som en dansande blåklocka (när jag har jeans).
Bra! Vilken viktig insats du gör både om mor och stundvis lärare. Fortsätt vara en dansande blåklocka och vet att det gör skillnad för de barn och unga du kommer i kontakt med!