Ponera att du idag mellan sex och åtta hade ett sjukt efterlängtat människomöte inprickat i din kalender. Ponera att det gått ett år sedan du senast såg människan du mötte. Ponera att det inte kändes det minsta konstigt. Bara underbart, nära, varmt och tryggt. Och bara sorgligt, oerhört sorgligt att vinka av henne utanför tåget två timmar efter att ni kramade om varandra under en klocka utanför ett varuhus med centralt läge.

Jag tror det är vänskap. Och jag tror att jag har rätt.