Jag hade tänkt sova mycket, ja. Men på fredagskväll somnade jag först klockan ett efter ett lite för intressant och entusiasmerande samtal över en diet coke i hotelllobbyn. Och så vaknade jag kvart före fem. Klarvaken direkt. Kämpade i en halv timme för att somna om, men alla som någon gång försökt somna om i klarvaket tillstånd i en främmande säng utan hemtrevliga andetag intill vet ju att det är omöjligt. Så jag sträcker mig efter den bok som jag hastigt rev med mig i packningsskedet eftersom jag visste att romanen skulle bli utläst.

Och den boken är Utan och handlar om barnlöshet och barnfrihet.

Och jag recenserar inte böcker. Inte här och egentligen inte någon annanstans heller. Men jag finner den oerhört läsvärd och intressant. En del av texterna berörde mig så oerhört trots min något frustrerande sömnlöshet. En del av texterna var så välskrivna att jag kände något som kanske kallas avund efter varannan rad. Minst. En del av texterna kom närmare än jag skulle önska.

Alla var viktiga. För någon. Någonstans. I någon situation. Förenade av det faktum att nästan alla blir ifrågasatta när det kommer till det här. Att det normala är två barn med två års mellanrum (helst en flicka och en pojke eller i omvänd ordning) och att nästan alla vi andra får frågor som vi inte kan eller vill besvara.

Tänk så rätt ett bokval i all hast kan bli ibland.