”Hon är mitt allt. Alla pratar om problemen men jag tror att det mer blir kul än besvärligt att flytta ihop. Du ser vi trivs ihop, Margit och jag. När jag inte är där går jag fram och tillbaka i lägenheten och tänker på henne.”

Ur DN:s reportage idag om 88-åriga Carl-Gunnar Söderholm som helst av allt vill att hans 86-åriga dementa fru Margit ska få flytta hem till honom.

Jag tänker å ena sidan att jag hoppas att någon gång under mitt jordeliv få uppleva sådan kärlek. Och å andra sidan tänker jag att all riktig kärlek har sitt pris och att sådan kärlek inte är något man vinner för en billig penning. Den finns aldrig på rea. Och samtidigt som jag nästan mest av allt tror på att kärleken alltid alltid alltid är värd sitt pris är jag ibland rädd att jag skulle visa mig inte ha råd.