Den kommer ibland – den här dagen som är en sorgens dag. Med ojämna mellanrum förmörkar den himlen och trycker ner mitt humör. Den kommer alltid när jag tar farväl av den äldsta yngre systern.

När vi för tre år sedan planerade vår närframtid visste jag inte hur sorgligt och fel det skulle kännas i dag att leva så långt från min syster och hennes familj. Jag älskar den kvinnan. Jag behöver den kvinnan. Och Ingrid verkar förstå mig.
– Jag blir så ledsen när kusinerna åker. Jag vill ha dem kvar.
Med hela lilla kroppen full av sorg. Och jag borde vara en stark axel att luta sig mot men håller ju nästan på att gå sönder av samma sorg.

Så kramar, gråter och vinkar jag. Så känner jag mig riktigt ledsen några timmar. Och så plötsligt märker jag att dagen fortsätter i alla fall trots att något gick så fel. Och så bläddrar jag i kalendern och tittar framåt och drömmer om en liten höstresa till ett litet svenskt samhälle där en av de viktigaste människorna i mitt liv finns.