I dag var jag i egenskap av mamma bjuden på morsdagsfrukost på Ingrids dagis. Min dotter sov uselt i natt (igen) och därför var hon trött och ynklig under morgonmålet och ville sitta i min famn.

– Jag måste snart gå till jobbet, sa jag åt henne när jag såg hur klockan envist gick framåt mot början på min arbetsdag.

– Nej, jag vill ju vara hos dig, viskade Ingrid och klamrade sig fast vid mig.

Bara en liten stund senare överräckte hon stolt sin morsdagspresent och var med ens mindre ynklig och klamrande. På det hjärtformade kortet stod det En mamma håller sitt barn i handen bara ett ögonblick men i sitt hjärta hela livet.

Och plötsligt var jag den ynkliga och klamrande. Jag fick några fåniga tårar i ögonen som jag försökte dölja. Jag kände mig löjlig för jag har ju hört det där citatet flera gånger förr och klarat det bra. Men nu ville jag bara hålla henne i handen. För det här är det ögonblick då hon fortfarande vill hålla min.  För första gången på snart två dagisår hade jag riktigt svårt att lämna henne. Hon var nöjd och glad, fortfarande hög av stolhet.  Men mina steg var tunga och jag var ganska låg.

Och jag åkte till världens roligaste och bästa och mest meningsfulla jobb och tänkte på hur konstigt det är att vara mamma. Hur känslor bara faller över en ibland. Och jag tänkte på den goda vän som nu just är på sjukhus med sin son, på hur fel det är att barn ibland är sjuka. Och jag tänkte på hur allt har sitt pris. Och jag tänkte på hur skört allt är. Och jag tänkte på hur jag på sätt och vis gick lite sönder av att bli mamma men att de där sprickorna på något mirakulöst sätt har gjort mig lite helare.

Och jag lyssnade några minuter på Succémorgon och torkade tårarna och mötte min dag. Och det blev en riktigt bra dag på jobbet. På det där jobbet som alla gånger är värt sitt pris.

Jag tror jag börjar förstå begreppet livspussel. Det tog en stund.