Jag gråter mera än nästan alla jag känner och jag brukar stå för mina tårar. Men helst fäller jag dem i hemmets trygga vrå och i närheten av människor som tycker om mig. Jag brukar kunna välja när jag gråter. Men i dag gick det inte att välja bort tårarna. I dag var det nämligen vändagskaffe på dagis.

Längst fram i kören av sjungande barn stod min egen dotter och deltog för första gången i organiserat sånguppträdande. Hon brukar undvika sådant med bestämdhet. I dag både sjöng och dansade hon (nästan den enda som dansade faktiskt), märkbart stolt. Den finaste lilla sångaren var min.

Men det var inte därför jag grät.

Jag grät för att jag var med där. Nästan alla andra barn hade mor- eller farföräldrar på plats men Ingrid hade ”bara” oss. Hennes mor- och farföräldrar bor lite väl långt borta för att det ska vara rimligt att bjuda dem på vändagsfester som tar en dryg halvtimme. Jag grät ju inte för att de inte var med på festen i dag, jag grät för vad det symboliserar. Jag grät för att min egen mamma bor så långt borta och för att Fredrik är lika rotlös som jag på den ort vi ändå kallar hemma.

Vi vill bo här. Vi har valt det mycket medvetet och mycket genomtänkt och mycket helhjärtat. Men det har sitt pris. Och ibland påminns man om det.