Folk blir ofta(st) förvånade när de får veta att jag är prästfru och kristen. Nästan som om jag inte skulle motsvara deras bild av hur en sådan ska vara och se ut. Och jag tar det som en komplimang.
Och jag skäms lite för att jag tar det som en komplimang.
Varför är jag stolt över att inte motsvara folks bild av hur en människa med min tro ska vara och se ut? Beror det på att folk har felaktiga fördömande fördomar? Eller beror det på att jag inte är lika fri från världens krav som jag tror att min tro kallar mig att vara?
Det är en knepig balansgång. Varje gång jag står inför en ny konfirmandgrupp står jag inför samma fråga. Vill jag vara den jag brukar vara, prästfrun som har likadana shorts som konfirmandflickorna (men några storlekar större)? Som känns bekant och som är lätt att ta kontakt med? Eller vill jag vara den jag kanske borde vara, prästfrun som med hela sitt sätt att vara och se ut visar att shorts inte spelar någon roll och att världens värderingar oftast är åt skogen?
Det är en knepig fråga. En av de frågor som stör mig mest just nu och som intresserar mig mest. Jag återkommer när den här dagen kommit lite längre.
Jag tillsammans med några av de konfirmandflickor som sommaren 2009 fick träffa en lättillgänglig prästfru i jeansshorts från H&M.
Nästan för lycklig 
Jaa du, det är allt konstigt det här med hur folk tycker man kanske behöver vara som kristen. Skönt att man får vara sig själv och vara trygg i det man är!
Du har rätt. Mitt problem just nu är att jag inte vet hur trygg jag egentligen är i allt det jag är. Det här upptar hemskt mycket av min tankeverksamhet just nu. På ett nyttigt sätt.
Jag förstår att det är en knepig fråga. Jag tycker, utan att vara prästfru, att det är bra att bilden av prästfrun och kyrkan förändras och utvecklas. Rimligen måste bilden förändras eftersom den traditionella prästfrun som bakade i prästgården inte längre finns. Nu är ni ju yrkesarbetande allihop.
Att du har shorts och nästan ser ut som en konfirmand visar att man kan vara prästfru (som kanske uppfattas som något überkristet) på många olika sätt. Det öppnar kyrkan. Man måste inte vara på ett enda sätt för att vara kristen. Det är bra att du visar det.
Tack, Karin, för en uppmuntrande kommentar! Jag har länge tänkt precis som du men just nu ifrågasätter jag mitt eget tänkande ganska mycket. Det är obekvämt och tungt men kan säkert bli nyttigt i slutändan.
du skriver så fint amanda.
Oj, tack för de fina orden!
Jag får ofta höra hur konstigt det är att man kan prata med mig fast jag är präst. Hmm, det är ganska intressant för att vi präster är lite som psykologer på det sättet att vårt jobb innehåller att ha djupa diskussioner med människor. Jag tror att få människor hör så hemska berättelser som vi gör på vårt jobb. Och ändå tycker många vanliga människor att de inte kan prata med oss om vanliga saker utan att man borde prata bara om kyrkan o.s.v.
Jag är så stolt över dig att du ger en fräsch bild av oss prästfruar :).
Tack, Elina! Själv ger du ju en fräsch bild av både präster och prästfruar så du bidrar ju med det dubbla! Jag är säker på att du är en präst man vill tala med om det som är viktigt i livet, oavsett om det är kyrkligt eller inte. Och det är viktigt att det är så!
Kanske det inte är nödvändigt att definiera dig som prästfru, utan som Amanda och om du så vill utgående från ditt eget arbete. Då blir det ju liksom bara dina shorts och inte prästens om du förstår hur jag menar. 😉
Jag förstår precis hur du menar. Just för att jag inte alltid motsvarar folks förväntningar brukar jag ganska gärna skylta med mitt prästfruskap (faktiskt oftare än med mitt eget arbete!). Det är spännande att krossa fördomar. Men det finns ju viktigare saker att krossa. Problemet är väl att de sakerna är jobbigare att krossa.
När jag brukar dra kurser för ungdomar, människor i arbetslivet eller pensionärer brukar jag sällan tänka på hur de ska se på mig (ie: som medelålders, som en flicksnärta eller som ett barn). Det har ingen skillnad. Det är mitt jobb det handlar om, vad jag har på mig eller hur många ringar jag har i näsan har inget att göra med min arbetsinsats. Och för den sakens skull blir jag accepterad. Av så gott som alla.
Det är bra att krossa fördomar. Men det är helt okej att inte tänka på det på det sättet också, att bara vara sitt eget underbara jag. (Ja, jag tycker jag är underbar, det får man!) 🙂